Erfarenhets tröttma och de franska små grodorna

När jag var riktigt ung saknade jag – som de allra flesta riktigt unga – tillräcklig erfarenhet för att veta hur jag skulle agera på de orättvisor jag såg runt omkring mig.

Däremot reagerade jag. På allt. Lika starkt. Jag tyckte det var en mänsklig plikt att reagera och

berätta det för världen. Jag spred ilskans budskap så ofta och så långt det var möjligt. De vuxna som slagit sig ned i TV-sofforna och mildrats i sina reaktioner fick höra den bistra sanningen från fröken Borg: De hade blivit känslomässigt döda; tagit ner skylten; svikit sina ideal; svikit världen.

Någonstans i dessa utgjutelser fick min far nog. Han sa: ”- Du måste lära dig att tygla ditt humör.”

Naturligtvis blev jag arg – vad annars? Dock var hans argument för detta skapligt övertygande; jag förstod faktiskt att han hade rätt. Konsekvenserna av mitt missionerande (och sättet jag missionerade på) förtog liksom budkapet. Ingen lyssnade – alla blev trötta.

Nå. Jag följde min fars råd och arbetade hårt för att tygla mitt humör. Jag har bitit ihop så länge, att tandtrollen riskerar att få vattenplaning om de kommer i närheten av molarerna.

Nu har ju tiden gjort sitt. Nuförtiden är jag av erfarenhet, ålder och trötthet betydligt mer nyanserad (avslagen?) i mina reaktioner. Det blir väl så för de flesta.

Men ibland sticker det till i magtrakten (trots att den numera är ordentligt inbäddad i ”farlig fetma”). Det händer främst när jag (trots att jag dyrt och heligt har lovat mig själv att låta bli) går in och läser kommentarer på artiklar i nätpressen och på sociala medier av olika slag.

Jag har länge läst isländsk litteratur – deckare, naturskildringar och mytologi – men haft ganska få att diskutera Island med. Nu plötsligt läser jag ”Island” överallt. Så har det aldrig varit tidigare. Det är ju till och med så illa, att en stor del av den svenska befolkningen inte ens känner till att Island är en del av Norden men inte Skandinavien - och absolut inte varför det är så. Men nu svämmar Facebook-statusarna över av kärlek till Island. Hur kommer det sig efter århundraden av ignorans?

Fotboll. Sverige åkte ur, svenska spelare skälls ut i pressen och i Facebook-statusar, men hoppla! Det är ju en svensk som leder det isländska laget. Jamen då så. Lite ära ska väl vi som nation då kunna tvinga ut ur situationen.

Då sticker det till i den tidigare nämnda magtrakten. Jag vill ställa mig på barrikaderna och skrika: ”Ni vet inget om Island! Inget om Hangikjöt, lukten av kokande torkad fisk som ligger tät över stad och land, inget om Hákarl – ruttet hajkött som intas tillsammans med brännvin. Man kan väl inte på riktigt älska någon man inte vet något om!”

Tack och lov. Det är nu min ”erfarenhet” kickar in. Det är nu jag inser, att det vet ju inte jag heller. Jag har ju bara läst om Island. Jag har aldrig varit där. Då gör min hjärna en ko-vändning: jag får älska Island på mitt sätt och de yrvakna fotbollsnissarna får älska Island på sitt sätt.

Lite tvärtom är det med reaktionerna på andra typer av inlägg – men vänta nu: det här har ju jag erfarenhet av; det här kan jag mopsa upp mig inför...

I Haparandas nyhetsflöde förmedlas att en kvinna blivit misshandlad. Signaturen ”Ingen rök utan eld” kommenterar den 23 juni klockan 07:14 (morgonpigg rackare som hänger på kommentarsfältslåset direkt):

”Dom flesta brott som görs är drog och alkoholrelaterade och dessa gärningsmän/kvinnor ska inte belasta psykvården!!, ge dom kännbara straff istället , och dra ner på standarden i våra fängelser så det inte bara blir en hotellvistelse på skattebetalarnas bekostnad.”

Nu sticker det till igen. Jag vill kasta mig över kommentarsfältet och svara:

För det första gör man inte brott – man begår dem. För det andra ser jag ingen källhänvisning till påståendet att de flesta brott är drog- och alkoholrelaterade (skribenten har inte heller något bindestreck efter ”drog”...).  För det tredje förstår jag inte varför det finns två (2) utropstecken efter ”psykvården”. Dessutom börjar inte skribenten med stor bokstav efter utropstecknen. Sen vill hen också att vi ska sänka standarden på våra fängelser så att det inte blir en hotellvistelse. Jag tror inte skribenten varit på ett svenskt fängelse. Det har jag. Jag har jobbat på Kumlaanstalten som plit. Jag kan gå i god för att det inte är en hotellvistelse.

Eller – om man jämför med fängelsestandarden i Thailand eller Colombia, så blir det ju kanske en annan sak. Men hela den svenska strukturen har ju en annan standard än den thailändska eller colombianska. Eller menar skribenten att vi (som vanligt) ska plocka russinen ur kakan: svensk standard på sjukvård, räddningstjänst, äldrevård och all annan offentlig sektor – utom just kriminalvården? Där ska vi ha en standard att jämföra med - vilka då? Kenya? Colombia? Thailand? Kina?

Hur gör vi med gränslandet ”Rättspsykiatri”? Om någon slagit ihjäl en medmänniska men bedöms ha huvudet fullt med bruk – ska hen även då ha Colombia-standard? In i en gemensam fyra-kvadratare med halm på golvet och fri tillgång till råttor, mögel och fukt – à la svensk medeltid?
 
Tack och lov. Det är nu min ”erfarenhet” kickar in. Det är nu jag inser, att det inte är lönt att lägga ner energi i att svara. Skribenten kommer inte att förstå; kommer inte att tänka efter; inte se det större sammanhanget.

Nästa stick i magen kommer av det faktum att midsommar har passerat – med det sedvanliga

svenskhetsuppsvinget. Aldrig blir vi så svenska som när det gäller idrott, och den helg på året som vi kallar midsommar. Då bubblar det i svenska bröst och hjärtan. För inget rör våra svenska själar så, som bilden av den högresta majade stången, där familjerna skuttar runt och leker tillsammans. Att pappa sedan (bakom kulisserna) super skallen i bitar och ger morbror Hans på käften; att åttaåringar plockar undan flaskor för att grannarna inte ska se hur mycket föräldrarna tryckt i sig; att hela släkter blir osams; att onyktra drunknar; att ekonomier går i putten – det är väl också bara svensk tradition?

Trots sticket i magen går jag inte ens nu in i kommentarsfälten. Jag vet att det inte lönar sig. De som har bestämt sig för att allt svenskt är hotat kommer inte att bry sig om vad jag säger. Det enda jag tänker då är, att folk är illa fostrade; illa pålästa; okunniga om vad som är det svenska.  Vi skulle behöva ha Fredrik Lindströms ”Tänk om” som undervisningsmaterial; byta ut merparten av det svenska undervisningsmaterialet kanske?

Visste du ens att det svenskaste av allt – ”Små grodorna” – egentligen är en från Frankrike importerad grenadjärmarsch - ” Chant de l’oignon”? Engelsmännen hittade sedan på en om fransoserna nedsättande text till visan: ”Au pas, grenouilles!” (”I takt, grodor!”).

Det är inget fel i att värna om det egna landets kultur och traditioner. Det är inget fel i att vara orolig för att negativa förändringar ska ta över. Men vi ska inte blanda ihop det med födsel och ohejdad vana. Vi har inga långtgående svenska kulturbegrepp eller traditioner. Vi är ett lapptäcke av folk, traditioner och kulturer. Det har vi alltid (faktiskt alltid) varit. Däremot är det rätt att reagera inför det vi har idag. Vi är många som inte vill se det vi har idag gå förlorat.

Men blanda inte ihop det med något påhittat arv från ”jättelängesen”. För det finns inte. Var glad och tacksam för det vi har idag. Låt oss värna om det. Låt oss värna om möjligheten att utveckla det ännu mer.

Kanske med hjälp av externa influenser. Precis som vi i Sverige alltid gjort – och som visat sig vara ett vinnande koncept.

Är du nöjd nu, pappa Hugo? Visst har jag tyglat mitt humör? Nu bloggar jag ju bara lite så där spetsigt – utan att gorma och skapa konflikt... :)

Eller är det kanske ett illavarslande tecken på "fat-and-lazy"; bekvämlighet? För det vet jag med all bestämdhet att du inte skulle ha önskat.... :)