Nattwhiskey och tacksamhet - en studie i självutlämnande

Jag tänker ofta på vad som är meningen med livet. Ofta fastnar jag också i att det inte finns någon. Precis som det stora flertalet andra brottas jag med dödsångest och känslan av instängdhet: varför födas till livet - bara för att dö?

Jag har genom min uppväxt präglats av förnedring, kränkningar och därpå följande självförakt. Jag skulle kunna skriva en bok om det – en bestseller? Eller mer troligt en studie i navelskåderi......

Jag har – kanske som karma av ovanstående - genom de senaste trettio åren omgivits av sjukdomar, död och plåga; meningslöst lidande och ond bråd elakhet. Jag har periodvis fastnat i självömkan och bitterhet.

Tills jag på riktigt – i hjärtat, inte bara i huvudet - kom på, att jag har ett val.

Jag var gift med en unik man i nästan tjugo år. Jag var den vilda – den som inte kunde anpassa sig. Jag slet i inbillade tyglar, hoppade över icke existerande skaklar, bet efter inbillade vakthundar.

Det gick så klart inte som tänkt. Vi separerade fysiskt, men kunde aldrig klara av att separera mentalt. Vi levde sida vid sida fast i olika hagar.

Han accepterade mitt trilskande och mina val – utan självömkan, självrättfärdigande eller självutplåning - utan hållhakar.

När han lämnade mig för att inträda i Reinkarnationscykeln lovade jag mig att aldrig mer vara osann mot mig själv eller dem som står mig nära (mot alla de andra kunde jag inte garantera min ärlighet – främst på grund av social kontext).

En hel del återstår att göra upp med. Men jag har gjort upp med mycket – tillräckligt mycket för att jag ska känna mig hel; känna trygghet i och försoning med mig själv. Det känns bra att vara jag. Det tog lång tid, men det kom till slut.

Det finns många människor som inte tycker om mig. Som tycker att jag gjort så många fel; varit så märklig; betett mig så illa att de inte kan förlåta mig. Det får vara så. Jag förstår deras inställning och deras val.

Jag har förlåtit mig. Främst för att jag gjort det jag kan - och det jag borde - för att ta hand om det som gjort att jag gjort mig illa genom åren. Jag har jobbat hårt. I uppförsbacke. I motvind. Ensam. Hade det varit idrottsträning hade jag varit på elitnivå nu. Men nu gäller det ”bara” själen, och då märks det inte på flåset.

Eller – jo, det gör det kanske. Min mentala kondition är rent för j-vlig. Kanske är det därför kroppen gett upp nu. Det är som när en elitidrottare plötsligt få skador på ligament, muskler, benhinnor: överträning, överprestation. Jag har övertränat och överpresterat så länge; länge. Nu viker sig själens fysiska klädställning.

Och det är nu jag inser att jag gjort det där valet jag pratade om i början:

Valet att i kroppen och i hjärtat vara fördragsam.

Människor är bara människor. De gör mänskliga saker. Ibland bra saker – ibland saker som kan (och ibland ska) ifrågasättas. Saker är saker. De får värde och effekter bara genom mänskliga tankar och reaktioner. Det finns få saker i mänskligt beteende eller sakers tillstånd som jag behöver få ökad puls av. En stunds kontemplation, sammanhangsanalys och prioriteringsövning ger fördragsamhet och lugn.  

De saker jag behöver adressera är så få - men så tydligt igenkänningsbara - att jag kan lägga energi och reagera kraftfullt (och då är det mina grundvärderingar som styr - inte min irritation).

Jag sitter i halvmörkret med en rumstempererad Ileach (Gud måste ha varit på ett strålande humör den dagen Han skapade skotska Islay), en katt i famnen och ytterligare en katt bredvid mig. Jag tänker att jag är så oändligt lyckligt lottad. Med tre döttrar som kommer till mig med sina liv och sina tankar; med ett bra hus och ett bra arbete; med lugn och ro i själen; en historia som tål att berättas; med en stor släkt full av underbara och fantastiska öden och individer; med få – men nära - kära relationer och en stark känsla för liv - visst har jag dragit vinsterna i lotteriet.

Om jag skulle dö i morgon skulle mitt enda smolk vara, att mina döttrar mister sin mentor. Allt annat känner jag lugn inför. Men de skulle ha styrka nog att hitta en ny - det tror jag fullt och fast på.

Meningen med mitt liv är/var nog, att jag skulle få se tre vackra barn växa upp, bidra till att överföra lite generationsvisdom och lära mig veta hut för att kunna bidra till Världssjälen.

Så nöjd jag är med det.

För dig som hänger med i mina tankar nuförtiden så påbörjar jag i morgon arbetet med min relativt empiriska bloggserie ”De Utbytbara”. Jag är dock inte säker på när första inlägget kommer. Jag kan ju bli utbytt. J