Kärlek – what’s up?

Störst av allt är kärleken. Är det så?

För den som lever i kärlek är nog kärleken störst; det allt överskuggande; den mest energigivande.

För den som lever i relationer av kärlek-destruktivitet-förljugenhet är nog kärleken ingen kär lek – mer ett tvång; en plåga; en eftergift.

Att vara kär kan vara så mycket – kär i en individ; kär i en relation; kär i ett synsätt – en kulturell status. Att vara ensam/själv i en kultur som bygger på tvåsamhet är att bli paria – outcast. Då är det lätt att bli förälskad i företeelsen tvåsamhet; lätt att hålla fast i en relation som inte innebär kär lek utan mer innebär ett skal av social kontext; acceptans.

Att älska är att dö en smula.

En besvarad kärlek kan vara det som ger liv tillbaka; ett serum; en anti-dope. Man dör en smula varje dag, men blir uppväckt av den besvarade kärlekens motgift; lite varje dag. Då dröjer det länge innan man dör.

För den som lever i en relation av kärlek-destruktivitet-förljugenhet finns inget motgift; inget serum. Där dör man lite varje dag. Till slut är det slut. Då tar giftet överhanden.

Kvinna-Man. Kvinna-Kvinna. Man-Man. Föräldrar-Barn. Vän-Vän. Alla har vi någon i vår närhet som lever i en relation av kärlek-destruktivitet-förljugenhet. Vi ser dem dö en smula varje dag.

Vågar vi intervenera; komma emellan; tjata; försöka påverka?  

Jag älskar – mina barn, mina vänner, de som förstår Världssjälens Kraft, de som vill väl, de som ger oss alla luft och ande, de som tror på och värnar om Liv.

Jag räds dem som använder Kärlekens Kraft för egen vinning; för att bryta ner och hålla fast; för att styra sina medmänniskor – sina partners.

Nu slåss vi mot alla dem som tror på den ensidiga, nedbrytande kärlekens makt. Nu slåss vi för att de som lever i och med dem ska se att det finns ljus; finns hopp; att vi ser dem.