Tro och låta tro - trätrappsfilosofi

Att muskelreumatism kan göra ont – det har jag vetat i ett halvt år nu. Men att det kunde trötta ut en människa så totalt – det har blivit en långsam insikt. Nu – när det sakta, sakta börjar vända – då upptäcker jag hur det kan vara att känna livsglädje igen.

Det är svårt att vara sjukskriven. Svårt att vara offline från arbete, att inte känna skuld för att bidragen till omvärlden blir så få. Svårt att låta bli att piska sig själv på ryggen.

Men så händer det – det där oförglömliga; det som pekar på det viktiga; bestämmer livets karat.

Igår satt vi i vårsolen på trätrappan utanför dörren – min yngsta och jag. Kaffet svalnade sakta och tankarna hann ikapp.

- Har man rätt att kalla sig buddhist även om man inte praktiserar? blev frågan.

Jag påminde om Den Åttafaldiga Vägen, att följa den så gott man kan. Att veta och göra medvetna val; att ta sig upp på banan igen, när man irrar bort sig i snåren av avund, girighet, futtighet och bitterhet.

Vad är att tro? Vad är religion? Min yngsta beskrev religionsuttrycken som konst. Vi människor visar vårt engagemang, vår kärlek, vår längtan genom det vackra vi skapar med religiösa förtecken – byggnader, tavlor, målningar, rituella attribut. Det positiva i det har för henne inget med gudar eller andlighet att göra i det skedet – det har med vår fantastiska förmåga att uttrycka oss; att skapa.

Vi diskuterade svårigheten i att dela upp trosföreställning, engagemang och kärlek i religioner. Gud, Allah, Tor, Vishnu – alla får de beroende på historiskt, kulturellt och biotopiskt sammanhang vår kärlek, vårt engagemang, våra attribut; vårt skapande.

Det vi stillnade i är buddismens budskap att inte låta outsourca människans inre ansvar. Styrkan finns hos dig – hitta den; använd den. Svagheten finns hos dig – hitta den; arbeta med den.  Gud, Vishnu, Tor eller Jahve kan inte fixa till dig – men det kan du.

Med hjälp av fiffiga regler och råd - som religionsstrukturer kan bistå med, kanske. I bästa fall.

Människans benägenhet till tunnelseende kan dock skapa problem. När vi älskar, när vi engagerar oss, när vi är övertygade – då ska vi få alla andra att tänka likadant. Religion, politik, bilägande, sport, matkultur, träning – allt ska vi ha rätt i. Bara mitt är det rätta. Jag tar min Gud och slår i huvudet på dig och din Jahve. Jag tar min Gröna Våg och dunkar ditt yuppie-liv blått och gult. Du kan ta din LCHF och stoppa upp någonstans, för min vegankost är den rätta vägen.
 
Vi slåss för det vi tror på, det vi älskar; det som ger vår ande näring. Vi människor har svårt att se det Stora, det Större. Vi förstår de mindre delarna och blir fokuserade på dem.

Men det vi tänkte på trätrappan i den första vårsolen var, att det är bra att släppa taget om delmängderna och lita till det Större.  Allt omsluts av Världssjälen, denna för oss obegripliga storhet, fylld av kända och okända energier. Ju bättre vi blir på att hitta styrkan inom oss och använda den – desto mer positiv energi fyller vi Världssjälen med. Ju bättre vi blir på att hitta och fixa till våra svagheter – desto mindre skräp hamnar i Världssjälen. Till allas framtida nytta och glädje.

Det tränar vi på nu, min yngsta och jag. Vi har mycket att träna på för att hålla oss på vägen:

tanke, tal, avsikt, livsföring, handlande, strävan, uppmärksamhet och koncentration.

Men får man bara sitta på en varm trätrappa med en kopp kaffe och låta vind och fåglar låta då och då, så ska det nog gå bra det också.