Stormaktstiden, diaspora och lägereld

Vi har ett svenskt arv som vi har väldigt svårt att göra upp med, förlika oss med eller släppa taget om: Stormaktstiden.

Bild: Wikipedia

Svenskarna var så himla bra, så himla kända, under en kort – men intensiv- period i historien. I den historiska skvallerpressen fick vi pisk, när Kristina rymde till Rom och blev katolik – mycket tack vare att vi bredbröstat skrävlade och marknadsförde det lilla kalla och underutvecklade landet i norr som katolicismens fiende. Fint och betydelsefullt folk kved: ”Shit, man – the queen is making our kingdom a laughingstock!”

Ovilliga att släppa stormaktsauran försökte Sverige sig på att kolonialvälda lite. Vi anlade kolonier i Afrika, Västindien, Karibien, Indien och Nordamerika.  Det blev inge’ bra. Vi skeppade dit en massa människor som skulle sätta den svenska prägeln på allt och lite till, men fick begrava dem på plats. Det mesta gick omkull.

Men de som skeppades dit var svenskar i ”Diaspora”. De ville och skulle fortsätta var svenskar. Sätta den svenska prägeln på det liv de kom till. Vi lämnade dem i vakuum.

Diaspora betyder 'kringspriddhet'. Min första tanke inför det är att mina egna tankar, mina målsättningar, mitt fokus – mest visar på min egen inre ”diaspora”. Nåja.

Begreppet avsåg från början de grekiska medborgare som bosatte sig i kolonierna - som södra Italien, och Svarta Havs-kusten. När bibelöversättningarna blev allmän egendom kom termen också att omfatta judarnas bosättning utanför sitt hemland. Idag är det kanske främst den judiska diasporan vi tänker på. Men begreppet används alltmer för att beskriva många folkgruppers bosättningar i andra delar av världen än den ”ursprungliga”.  

En ”diaspora” som vi vet förbryllande lite om är den afrikanska - det vill säga den avflyttning från den afrikanska kontinenten som skett under senare århundraden. Mer och mer innefattas också ättlingarna till de afrikaner som skeppades till Amerika för att arbeta som slavar. Nu menar vi också de afrikaner som emigrerat för att söka ett bättre liv någon annanstans - för att få utbildning, jobb och levnadsvillkor för sig själv och sin familj.

Det land som toppar ”Den Afrikanska Diasporan”- ligan är Brasilien. Där finns 86 miljoner människor med afrikanskt ursprung. Därefter följer USA med 35 miljoner. Frankrike ligger på 6:e plats med 4 miljoner, och Storbritannien på 9:e plats med 2 miljoner.

De enda europeiska länder som finns med på Top 20-listan är med andra ord de forna kolonialmakterna (payback time kanske?).

Nå, tillbaka till vår egen ”Kringspriddhet”. 

Vem i hela Sverige (ca 157 mil långt, som bredast 50 mil och med en yta på 450 000 kvadratmeter) tror på fullt allvar att vi har en homogen, svensk kultur? Vi har åtta (eller nio noga räknat) växtzoner, 21 län och 25 landskap. Olika landsdelar har under olika perioder tillhört olika länder. Vi har inom landets gränser fem s.k. erkända minoritetsspråk med viss särställning (finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch). Räknar vi också in andra språk som accepterats som självständiga – till exempel Övdalsk – så blir det fler.

Som jag ser det är vi alla i Diaspora. Vi är kringspridda rester efter den mänskliga Big Bang som föste ut delar av olika tidiga kulturer, långt ifrån ursprungsplatserna. 

Nedslagsplatserna har varierat kraftigt – allt från extrem kyla till kokande hetta. Vi kringspridda har anpassat oss. Vissa folkslag har utvecklat extra salthalt i tårvätskan för att inte kölden ska försvaga ögonen. Vissa har utvecklat extra mycket pigment för att inte brinna upp under solen.  Tvärtom i det solfattiga norr (där vi behöver skippa pigmentfiltret för att få D-vitamin). En genetisk motståndskraft mot parasiter har utvecklats i områden där det finns malaria. En genetisk finputsning av matsmältningen ger även vuxna förmåga att leva på mjölk där boskap är en huvudnäring.

Alla vi Kringspridda anpassar oss. Men innerst inne drömmer vi nog alla om lägereldskvällar i den lilla gruppen. Tätt intill sitter vi och söker efter de tidiga minnena av äldre generationers sagoberättande, tidiga morgnars vandring mot nya vattenhål och nattens lugn under samma fäll som resten av familjegruppen.

Men vi anpassar oss. Omfamnar nya tiders ideal, tror att de är våra och glömmer våra minnen.

Fast då och då – när också mina tankar är i Diaspora – glömmer jag bort den pyttekorta historiska sekvens som kallas Stormaktstiden. Då glömmer jag bort alla de umbäranden som mänskligheten har utstått i sin Kringspriddhet. 

Då minns jag bara våra gemensamma, mänskliga minnen.