Skötsel av renar, kultur och framtid

Jag är påläst (eller för att fega och åka skateboard ramp á la Politiskt Korrekt - skapligt påläst). Därför vågar jag sticka ut hakan i en fråga, som många födda till bättre vetande och kunskap kan – och kommer att - angripa mig i hälsenorna.

Jag har under flera decennier engagerat mig i urbefolkningars rätt och kultur.

Det började som ett barnsligt intresse (möjligen ärvt från min bror Stefan och min kusin Magnus) med fokus på nordamerikanska indianer. Det jag inte kan om nordamerikanska indianstammar – det kan du förmodligen lägga åt sidan och tänka bort som marginalkunskap.

Som kortvarig ordförande i Svensk-Indianska Förbundet på tidigt 70-tal fick jag gräva djupare i ursprungsbefolkningens globala problematik, och intresset för de svenska urbefolkningarna växte. All tid därefter har jag fortsatt min teoretiska resa i ursprungsbefolkningarnas spår.

Jag har ägnat stor del av min debatterande och ”i min egen uppfattning folkbildande” tid åt att upplysa, förklara och historiebeskriva våra inhemska samer (samerna på övriga nordkalotten har jag dålig koll på - skam att sägandes).

Så blir jag då lite glad och pirrig när svensk TV börjar skicka ut små glimtar av dokumentär om samernas historiska bakgrund i etern.

 

Jag blir dock lite brydd (som vanligt?). När den samiska situationen belyses har (i de politiskt korrekta sammanhangen och därmed i SVTs dokumentärer) de renägande samerna allt fokus. Varför?

Drygt 12 procent av den samiska befolkningen i Sverige lever på renskötsel. De andra 88 procenten – är situationen för dem så bra att den inte behöver komma i fokus? Jag säger som Stefan Sauk: -”Jag är skeptisk…”

Min tolkning är att konflikten renägande samer och svensk kolonialbefolkning har ett rubrikvärde. Det handlar om trängsel, religiöst makt(miss)bruk, nationell lojalitet (handel och markexpropriering), språk, kulturellt gränstagande, rädsla för det okända och ärvda triviala bråk. Det kan ge löpnummerförsäljning.

Det trögflytande kulturella nedmonterandet av den samiska kulturen i sin helhet – sett ur inte enbart de renägande näringarnas synvinkel utan i totalen - ger inga kioskvältare. Här pratar vi inte tjuvslakt, mordbränder, fyrhjulingsförföljerser, hot om våldtäkt och död. Nej, här går nedåtsprialen i ett långsammare tempo. 

Så är det överallt i världen, där urbefolkningar kämpar för sin överlevnad. Där deras motståndare är kapitalstinna och resultatorienterade koncerner utan tanke på de lik de lämnar efter sig.

Det handlar om ett långsamt övertagande av värderingar. Ett långsamt nedbrytande av kulturella förutsättningar.

Du kan inte bära din traditionella dräkt om du inte har förutsättningar att tillverka den. Du har inga förutsättningar att tillverka den om du inte kan få rätt material i rätt färger levererade (då rätt material och rätt färger kommer att bli exklusiv och alltför kostnadsintensiv). Du kan inte upprätthålla din traditionella matkultur om du inte kan få rätt råvaror. Du kan inte få rätt råvaror om de slutar tillverkas i din närhet (då leveransen av rätt råvaror kommer att bli exklusiv och alltför kostnadsintensiv). 

Då sättet att vidmakthålla det kulturunika blir alltför exklusivt och kostnadsintensivt kommer kulturbärarna att bli allt mer sällsynta. På så sätt har det långsiktiga mordet på urspungsbefolkningarnas kulturer exekverats. Utan kioskvältande konfliktreportage. Utan rubriktypsnittiga löpnummersäljande artiklar. Det har så att säga skött sig själv.

Frågan är vem som dör sotdöden först i Sverige: renskötande samer eller icke renskötande samer. Hela den samiska kulturen är hotad. Låt oss inte lägga bränsle på den samiska stridsdebatten genom att ge den  ena kulturen mer förstasidesplats framför den andra. Låt oss inse, att helheten är hotad.

Kanske är det vi – de andra – som går först på grund av vår brist på förmåga att tänka större?

När vi (samer, svenskar och européer) tänker framtid lägger vi våra egna individuella intressen åt sidan och ser ”den stora Helheten”.

Då kan det bli bra.