Konsten att mingla själv – eller berättelsen om att lära sig sluta tänka åt andra

Studenttider. Korteger genom stan, utspring, fylla, sorg över betyg, grillfester på alla altaner, fastrar och mostrar med inslagna paket, tusenlappar i sedelfack i rosa och blå kuvert. Löften om aldrig bruten vänskap, stipendier som kom eller uteblev.

När min första student sprang ut skedde det något vingligt på ett ojämn gräsmatta utanför Ökna herrgård. Lastbilar och traktorer tuffade sedan genom Nyköping under dignande tyngd från överförfriskade gymnasister, hängande som havreax över ”relingarna”. John Deer med ljudanläggningar (som skulle fått klockorna i Notre Dame att avundas) i kilometerlånga rader. Fest och gamman på altanen hemma med karré och färdigblandad glace, rödvin och glada människor som trotsade mygg och knott och blev kvar länge.

När mellandottern tog på den vita mössan och gjorde sig klar för vuxenvärlden, så gick det till på nästan samma sätt. Skillnaden var att allt skedde på hemmaplan. Flak-kortegen startade upp från Globen – och märkligt nog rördes jag till tårar, klump i halsen och en släng av handlingsförlamning när lastbilarnas mörka men starka brölande spred sig över Södertörn. 

Vad det berodde på vet jag inte. Kanske en känsla av avslut, början, okänd mark – eller bara stolthet över ättelägget? Eller en påminnelse om min egen ungdom? Beats me.... Hemma på altanen – samma visa: grill, vita-duk-dukade bord med plockmat, vin och glada människor som trotsade mygg och knott och stannade länge.

Idag genomfördes det sista utspring jag troligen kommer att medverka vid. Sista ungen ut. Min lilla fröken Asperger Special med extra Allt.

   

Jag har frågat, lirkat och försökt under en längre tid. Hur vill hon fira? Ska grillen på altanen igång? Ska vi bjuda och i så fall vilka? Vilken dag – onsdag eller kanske vänta till helgen?

Hon svarar som vanligt att hon egentligen inte vill. – Det är ju du som vill, inte jag…….det blir för många människor....

Så idag har det sprungits ut, ätits lunch och i bilen hem frågar jag: - Vad vill du göra när vi kommer hem? -   Skriva, svarar hon.

Så nu sitter hon inne på sitt rum och skriver. Jag sitter i soffan och skriver om att hon skriver.

Hon har ju rätt. Det är ju jag som vill. Eller rättare sagt: jag har fått för mig att hon borde vilja, eftersom det varit så för de andra två. Jag har fått för mig att det finns en risk att hon känner sig särbehandlad om vi inte gör samma saker: grill, altan, da Shit.

Hon kan konsten att mingla själv. På sitt rum. Med bokstäverna som hon formar till ord från de tankar hon har. Minglar med sina intryck och sina funderingar om livet, om kroppen, om maneterna i havet, om hur hjärnan påverkas av stress, arbetslivsförändringar och snabbmat.

Själv minglar jag med en Gotlands Sleepy Bulldog i soffan och finns tillhands om hon vill komma ut och säga något. Det är ju också ett sätt att visa respekt. För en annan människas vilja, även om den inte liknar min.

Grillar – det gör vi på lördag. För att vi vill, inte bara jag. J