Referensram - off

Han står framför mig i gillestugan, källaren på Vikingavägen.

Där har inretts en transithall. Resanden René från tonårslivet till vuxenlivet ropas upp i högtalaren – det skorrar och hörs lite dåligt.

Men vi försöker. Han spelar på sin elgitarr för mig – lockar mig att försöka känna igen. Men våra musikvärldar är för olika. Riffen – tonsäkra och coversäkra – ger mig gåshud. 

Men de lämnar mig med dumhet – jag kan inte härleda, inte lämna igenkännandets stämpel. Det lämnar en efterton av besvikelse; av obekräftelse.

När jag träffade René hade jag min brors referensramar vad gällde musik. Jag sjöng och levde CSN&Y, Eagles och America. René lärde mig att det där var hästjazz, och att Genesis (Peter Gabriel), U2 och Yes ”was da shit”.

Så har det varit under en stor del av mitt liv. Jag förstår rent intellektuellt att ”här ska jag gå in och bekräfta” – men pragmatiskt och känslomässigt förstår jag inte vad det är jag ska bekräfta. Vad är det jag ska relatera till? Vem är den här ”idolen” som jag ska känna till?

Det är nog så, att jag har haft en helt annan referensram än min omgivning. Hela mitt liv.

Det är OK. Jag kunde leva med det. 

Men jag vet inte om jag kan leva med det nu. Jag måste nog stå upp för mig själv nu.

Förlåt, René - men jag sjunger "Teach your children" med Veronika - högt, glatt och känslosamt - även om det är "hästjazz". Och jag tänker på dig när vi sjunger.

Och jag vet att du hade gillat det. Du hade klappat takten i bordet - bara för att du hade gillat "familjegrejen". Hör du oss?

Så klart du gör. :)