Nagelband, andliga band och Putin

När min bror dog i en olyckshändelse i augusti förra året började jag bita på naglarna. Det har fortsatt utan eftertanke, och nu är de så nedbitna att jag skäms.

På tunnelbanan till jobbet väljer jag att ha handskar. Inte på grund av smittorisken, utan för att inte behöva exponera mina naglar när jag håller i en stolpe.

På jobbet undviker jag att skriva på datorn så att någon kan se mina händer. Jag tänker alltid ut en vinkel som ska göra mina händer osynliga för åskådare. Det lyckas förstås inte.

Så berättade min svägerska, att min bror bet på naglarna. Inte så mycket som jag gör nu, men han bet i ”vårdande syfte”. Det vill säga – han klippte aldrig sina naglar.

Andliga band fortplantar sig i bildliga eller konkreta handlingar.

För en tid sedan började jag sortera mina gamla Indienbilder, mina souvenirer från Asien och mina dagboksanteckningar från 1980-talet. Jag gjorde bildalbum på datorn och scannade in det jag hade.

Nu vet jag, att min livskamrat från den tiden inte längre är med oss. Han lämnade oss denna månad.

Utan att förhäva mig:  Vågar jag tro, att jag har någon slags varselförmåga?

I natt drömde jag att jag brände alla ryska souvenirer. Alla saker med ”Made in MockBa” på baksidan. Alla vykort från Tasjkent och bilderna från Röda Torget.

Än en gång utan att förhäva mig: Om jag har någon slags varselförmåga - törs man (för världsfredens skull) nära ett okristet hopp, att Putin fridfullt ska gå ur tiden?

Om det slår in lovar jag att sluta bita på naglarna. Jag ska prata med in bror om det.