Halvtomt eller halvfullt?

Jag känner mig som femtiosjuåring ganska tillfreds med mig själv. Jag tycker att jag har mognat och blivit en hyfsad individ. Jag skulle inte ha velat umgås med mig själv som jag var för 30 år sedan.

Hur blev jag då så bra som jag är? Till stor del är det med hjälp av mina medmänniskor. De har lärt mig hur man uppför sig. Vissa har tagit ner mig från höga hästar genom att bokstavligen slå mig gul och blå, orättvist anklaga, insiktslöst fördöma och i oförstånd belacka. Andra genom att uppmuntra, stötta, älska och medleva. De som känner mig och läser vet, vilken kategori de kvalar in i.

Allt detta har – för mig som för de flesta – fått mig att gå från klassiskt hämndbegär till buddistisk tolerans. Men något som hjälpt mig på vägen framåt är en stabilitet som funnits i grunden. Den har kommit från framför allt fyra medryttare:

• En far som aldrig lät mig slippa undan med enkla förklaringsmodeller, utan som genom hela min uppväxt krävde eftertanke, argumentation och ryggrad.
• En bror som slogs för min heder när det behövdes, som bar mina platåskor efter discot, som lärde mig meka moppe, som aldrig vek från min sida när jag skulle bli vuxen.
• En man som trots min sviktande självkänsla, mina utbrott (jag sparkade en träsko genom köksdörren en gång), som lärde mig tänka out-of-the-box, som fick mig att älska Yes, U2 och Brian Eno, som trots skilsmässan fanns där för mig genom åren när jag inte mådde bra, som förblev min kamrat.
• En man som blev far till mina tre barn, stod ut med allt mitt flaxande, lärde mig att ta vara på det roliga i livet, insåg att han inte förstod mig men valde att ge det han kunde, som trots separation alltid var min vän, som alltid ville väl, alltid var min rotekamrat genom vardagstrasslet.

Idag har jag tänkt. De fyra män jag litat stenhårt på genom livet är nu alla borta. Det känns extremt ensamt och tomt.

Halvfullt  -  eller halvtomt?

Den beskrivning du väljer sägs beskriva din personlighet- halvfullt om du är positiv, och halvtomt om du är negativ. Men- jag köper ju sällan generaliseringar.

Just nu, i denna sekund, känns det som om livet är ett halvtomt glas. De fattas mig, alla fyra. Det känns tomt, ledsamt och oåterkalleligt. Den sista är borta – det blir sig aldrig mera likt, aldrig mer så stabilt.

Om en tid kommer det att kännas halvfullt. De fattas mig fortfarande, men minnet av dem och vad de gett kommer att göra, att jag känner mig rik. Jag kommer att tänka, att jag fått ha fyra starka individer som följeslagare hittills genom livet. Fyra själar som danat min uppfattning om män, om fäder, om kamrater.

Och glaset fylls upp till bredden av vetskapen om att alla de starka, livsbejakande, underbara människor som finns kvar – både de vi fyra haft i vår gemensamma närhet och alla de fantastiska människorna i min egen sfär. 

Halvtomt eller halvfullt. Det är en fråga om skifte av perspektiv, läkning och tid. Inte om vilken personlighet du ”har”.Vi är alla optimister, innan vi åkt på den ultimata käftsmällen som gör, att vi ser stjärnor mitt på ljusa dagen. Vi är alla pessimister, innan vi läkt ihop och integrerat lärdomen.

Nu hjälps vi åt att skapa perspektiv, läka, vara glada över det vi fått - de vi älskat. Nu hjälps vi åt att värdesätta den tid, de människor och de lärdomar vi bjuds. 

Pappa, Lasse, Stefan och René: sov gott och tack för att ni fanns - finns.