Kunskapsmaskens filter

Just nu avslöjas en djupt förborgad hemlighet i en del av världen – en del av världen som jag till så stor del betraktar som min andliga hemvist. Det är förstås krångligt för mig. Mentalt och andligt känns det som en våldtäkt.

Och det är det ju. För det som verkligen avslöjats, är just ett generellt våldtäktsmönster. I Indien.

Jag som Indien-vän och hinduistiskt och buddistiskt intränad känner en skam och ett hukande över den sista tidens rubrikgödslande. I det korståg på sociala medier mot den indiske våldtäktsman, som så självklart och respektlöst talar för sin sak, vill jag lägga fram en teoretisk modell.

När vi människor ska lära oss nya saker brukar vi använda en modell som vi kan kalla ”Kunskapsmasken”. Traditionellt består den av fyra ”bubblor”:

Vi blir påverkade av en yttre faktor (någon berättar vad det gäller, vad som gäller). Vi ska lära in det. Kunna det. Här emellan har vi ett filter: individfaktorn. Vilka är vi? Vilka förutsättningar har vi? Intelligens, perceptionsförmåga etc. Har jag förmåga att tekniskt/biologiskt överhuvudtaget tillgodogöra mig kunskap?

Om vi har de förutsättningarna, så kan vi komma till nästa stadium: Kunskapsutveckling. Nu sätter sig det vi fått oss till livs. Nu hajar vi.

Nästa filter är miljöfaktorn. Får vi möjlighet att använda det vi lärt oss? I många fall blir det aldrig så. Då tappar vi så småningom den kunskapsutveckling vi haft. Den dör sotdöden. Om vi skickar en anställd på kurs, så fattar de kanske galoppen och blir entusiastiskt kunniga. Så kommer de hem till vardagen, och hierarkierna tar vid. De får aldrig möjlighet att använda sin nyvunna kunskap - aldrig möjlighet att påverka med hjälp av den  och den förloras.

Individfaktorn (finns de tekniska/perceptiva förutsättningarna?) och miljöfaktorn (finns de organisatoriska/hierarkiska/sociala arenorna) är alltså de avgörande faktorerna för att vi ska lära in saker och omsätta dem i praktiken.

När jag för hundra år sedan gick på utbildning i vuxenpedagogik på Uppsala universitet hittade mina gruppkamrater (Marthalena och Bjarne) och jag en grej som ytterligare komplicerade inlärningen: konfliktfaktorn.

Du har blivit påverkad. Du har förutsättningarna att fatta vad det handlar om. Nu är det tänkt, att du ska suga in det och utveckla kunskapen. Sen ska du få tillfälle att använda kunskapen.

Men – där emellan kan konfliktfaktorn göra sitt inträde. 

Om det du förstått och lärt dig står i skarp konstrast med allt du tidigare lärt dig, så kan det uppstå en konflikt som gör att du aldrig utvecklar ”kunskap på djupet”. Du hör och du förstår. Men – du tror inte på det. Allt du tidigare lärt in säger (skriker) ”Nej!”

Då stannar du i fasen innan ”Kunskapsutveckling”. Du sätter upp skyddsmurar och försvar. 

Ska vi komma förbi filtret ”Konfliktfaktor” krävs det nästan en handlingsplan i stil med  ”Clockwork Orange”.

Jag tror de indiska våldtäktsmännen har ett väldigt starkt ”konfliktfaktorfilter”. Jag vet inte om det hjälper, att jag åker till Indien och Pakistan med mina powerpoint-bilder på kunskapsmaskar, men jag tänker att det kanske vore bra om vi förstod vilka starka krafter och filter som ligger bakom det som vi så slarvigt benämner som dumhet, antifeminism, dårskap och ”kastrera-dem-jävlarna”.

Jag försvarar ju för allt i världen inte den stolle-parad som trampar runt i världen: det vet du. Jag försöker bara förklara. Och därigenom kan vi kanske hitta ett angreppssätt.

Hur raderar vi allas våra konfliktfilter? Vi har ju dem, vi också – här på västra sidan om Uralbergen. Vi tycker att allt som står i konflikt med våra traditionella västvärldsvärderingar ska utrotas.

Vad tänker ”de andra” om det?