Föräldraskap och världssamvete

Jag älskar att lyssna på P1 när jag sitter i min lilla bil på väg hemifrån på morgonen med destination Vällingby och mina fantastiska arbetskamrater, mina utmaningar i jobbet och en dag fylld av överraskningar. På P1 hör jag allt jag behöver veta. Ibland också sådant jag inte behöver veta av olika skäl.

I morse debatterade Lennart Bondeson, en kristdemokratisk politiker från Örebro Kommun, med Lars Ströman, Nerikes Allehandas politiska redaktör. Det gällde Örebro Kommuns månadsutmaning till kommuninvånarna. Från kommunens hemsida:

"Vår framgångsrika kampanj klimatsmart vardag fortsätter under 2015, den första utmaningen med fokus på konsumtion. Medelsvenskens konsumtion medför 13 ton i koldioxidutsläpp per år. Genom att återbruka, låna eller köpa second hand minskar du din miljö- och klimatpåverkan med 97–100 procent. Antar du utmaningen att inte köpa något nyproducerat (eller inget alls) under mars månad?"

Lars Ströman menade, att detta var en käftsmäll mot de fattiga i världen som tillverkar de prylar vi köper. Köper vi inte, så har de ingen försörjning. Dessutom drivs inte utvecklingen mot mer klimatsmarta produkter framåt. Vi har alltså ett ansvar som konsumenter att konsumera.

Ett annat stort skäl till kritiken var, att det inte gynnar de lokala handlarna i Örebro. Lennart Bondesson försökte förklara att det handlade om ett behov av att långsiktigt skapa medvetenhet om allas våra konsumtionsmönster.

Jag tänker febrilt och försöker förstå. Är Lars Ströman seriös, eller skojar han bara? ”Handlarna i Örebro”? ”De fattiga tillverkarna av mobiltelefoner i Kina?” Mobiltelefoner som står för de största miljöföroreningarna i Kina......

Var är det globala framtidsperspektiven? Har Nerikes Allehanda krupit ner i det lokala diket? ”Om bara tillväxten är stark runt Krämaren och Marieberg, så blir allt bra…..?”

Jag funderar en lång stund på om det är 1:a april eller inte.

Lite senare på dagen läser jag på P1:s hemsida: 

"I går kom beskedet att Saudiarabien inte längre ger visum till svenska affärsresenärer, och på kvällen höll regeringen ett krismöte med många av Sveriges största exportbolag. Men vilka konsekvenser blir det för företagen? Och var utrikesminister Margot Wallströms (S) markering om mänskliga rättigheter värt priset de nu kanske får betala?

Samtal med Petter Bäckgren, vd för Kibion, som säljer diagnostikutrustning till sjukhus, och som är ett av de företag som påverkas av visum-stoppet och Anne Ramberg, generalsekreterare Sveriges Advokatsamfund."

Källa: SVT

Okej, jag börjar förstå: Priset vi får betala för att vi säger ifrån till människofientliga diktaturer som gör over raid på FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter stup i kvarten är att vi tappar affärsavtal, att vi med andra ord inte får sälja prylar till dem, att de inte vill komma hit och äta på Nobelfesten, att de tar hem sina diplomater.

Förlåt ni företagare som påverkas av köpfria månader och visum-stopp. Men jag tycker det är ett billigt pris att betala för att stå upp för den globala framtiden, stå upp för mänskliga rättigheter. Ska vi fortsätta konsumera som vi gör idag, så krävs det 3,5 jordklot för att upprätthålla den konsumtionen. 

Ska vi framstå som trovärdiga i ett världsdemokratiskt perspektiv kan vi inte vara kompisar med alla. Vi måste ta konflikterna med vissa. Med dem vi anser står utanför de demokratiska principerna.

Hade Margot Wallström jamsat med och strukit medeltidsländerna medhårs, då hade det låtit motsatstongångar i lägren:

- Regeringen vågar inte stå för de demokratiska principerna!

- Regeringen låter affärer gå före människorätten!

Låt dem ta hem sina diplomater, låt dem sälja och köpa annorstädes. Låt handlarna i Örebro anpassa sitt varu-utbud till kommuninvånarnas egenvalda konsumtionsvolymer.

Egentligen är det ju himla konstigt. Överallt - i alla sammanhang - skriks det efter förmåga till gränsdragningar, "sätta-ner-foten"-styrka. Som förälder är man en mes, en curlare, om man inte sätter gränser. "Barn behöver gränser" bla bla bla.

Om man som politiker sätter ner foten internationellt, sätter gränser för den demokratiska idén, står för det man tror på och menar är rätt - då är man ett hot mot landets affärsförmåga. Om man som kommunpolitiker försöker hitta vägar att hantera de stora frågorna som klimatproblemen - då blir man ett hot mot mikroekonomin.

Hur ska vi ha det? Vill vi hitta vägar för att lösa framtidsfrågorna? När ska vi förstå att det svider någonstans; för någon?

Någonstans finns en brytpunkt; ett avstamp – mot en bättre och mer framtidsinriktad politik. Tack Lennart Bondesson och Margot Wallström för den här gången. Hoppas ni fortsätter gnaga på kapitalets ambivalenta samvete.

Som förälder ska jag försöka följa era exempel. Barn behöver gränser. De kommer att tacka mig när de blir vuxna. Belöningen kommer med andra ord längre fram i historien, för mig som förälder och även för er som politiker.