"It was a dark and stormy night....

För mig är kärlek ingen kär lek. För mig är kärlek smärta, svaghet, undergivenhet och självutplånande.

Jag blir svag i förhållanden, lika svag som jag är stark när jag är själv. Tvåsamhet är för mig lika med brist på bekräftelse, känslomässig anemi och atrofi. Inte i någon kärleksrelation har jag vuxit, bara förminskats.

Jag ser mig själv i spegeln. Jag är en tjock, sjuklig, medelålders tant som ser grinig ut. (Note to self: Vem skulle inte vara grinig efter decennier av uppförsbacke?). Jag är definitivt inget hett material för en andra chans på match.com.

Vill jag vara det? Det kanske är den frågan som är ”påsen”. Vad vill jag?

Det jag med absolut säkerhet vet är, att jag aldrig mer i resten av mitt liv vill vara där jag hittills har varit: brist på bekräftelse, känslomässig anemi och atrofi. Jag vill inte vara i kärleksrelationer där jag inte växer, bara förminskas.

När jag ser dokumentären ”Kärlek efter 70”på Kunskapskanalen märker jag till min förvåning, mitt förfasande och min totala kapitulation, att mina förutfattade meningar får "stå huvudet utan trosor" (fritt efter Marc Levengood i ”Hjärtat får inga rynkor”).

Jag får klart för mig, att så många människor går omkring och drömmer om kärlek. Fortfarande efter decennier av ”misslyckanden”; efter decennier av väntan. Jag visste inte att drivkraften var så stark.

För mig ger tanken mest panik. Ska jag hela mitt liv (numera den lilla resten av mitt liv) dela tiden med någon som gör mig liten och svag?

Då blir det svårt att förstå andra människors strävan efter ”Den livslånga kärleken”, ”the Soulmate”; den att dela livet med.

Medan jag funderar över detta zappar jag till dokumentären ”Lyckliga människor”. Där behandlas det hårda livet som pälsjägare i Sibirien. Här har människorna tappat både traditioner och fotfäste och ser den enda möjligheten till ett uthärdligt liv genom en faktor: spriten.

”Om man inte vill går det inte utan sprit”.

Tack. Jag tar en whiskey (20-årig rökig med stänk av citrus), drömmer om ett liv i Sibirien med en trevlig hund och glömmer bort att jag är tjock och sjuklig,

På tal om hund: Ni som känner er ”Snobben”:

Han var en envis rackare. Han drömde om att bli en känd och välrenommerad författare. Varje kväll satt han på sitt hundkoje-tak med sin skrivmaskin. Han började alltid med ”It was a dark and stormy night”. Sedan blev han avbruten; distraherad och kunde inte fortsätta. Men det hindrade honom inte från att nästa kväll sätta i nya ark och skriva ”It was a dark and stormy night…..”

Så är det förstås vi ska angripa våra drömmars mål. Strunt samma om vi hittills varit bekräftelselösa; ensamma. Låt vara att vi fått se våra ”världar” rasa samman i förändringarnas vindar; att den enda vägen till överlevnad verkar vara bedövning.

Det finns en nystart; en ny dag; en morgondag. Vi sätter oss på taket till vår egen hundkoja och påbörjar den historia som vi vill ska bli en bestseller:  ”It was a dark and stormy night…”