Samtidiga minuter........

Svårslaget - att träffa nya, ömsesidigt viktiga människor sent i livet. Hon är en av de få som kopplar mitt hjärta till mitt intellekt. Hon kommer att påverka mitt liv mer än jag trott.

Klockan 16.30 idag handlade min äldsta och jag klart i Sickla köpkvarter. Vi fnissade och busade, lastade Willys-kassar och skramlade in på Systemet och bärgade två rödvinsflaskor. Så puttrade vi hem till Älta och lastade ur. Så fortsatte vi tapetseringen där hemma.

När jag kollade Facebook klockan 20.20 - då fanns det där. Meddelandet jag trott skulle dröja. Jag skulle hinna. Hinna vara den där vännen som hjälpte till, fanns där, stöttade.

Samtidigt som jag fnissade runt på Willys med fredagsmyset, så tappade min vän fotfästet i livet. Hon blev änka.

Visst är det ett konstigt ord? Jag har ju själv tränat på det: Civilstånd: Änka. 

Höh…? Är det inte kvinnor med svarta dok och tragiska anletsdrag? Själv-oförsörjbara?

Nå, nu är det möjligen inte det som är huvudsaken här, utan det faktum att jag är arg. Arg för att jag så sent fick upp farten, så sent förstod vem hon är i mitt liv, så sent förstod vad jag skulle kunna betyda, så sent förstod vad jag skulle göra för att underlätta för henne. Den hjälpen jag själv saknade.

Så snubblade jag på målsnöret. Jag hann inte. Döden hann före.

När livet snavar och sätter ut saxfällor mitt i livet (eller sent i livet) – då blir det surt. Vad gör jag/vi nu?

Man blir kvar med en tanke, en vision, livsmål. Man har köpt ett hus för att rymma livets efterrätt (alla barn och barnbarn som ska komma och hälsa på och bo över).

Man har tänkt sig resor eftersom barnen är vuxna och har sina liv. Man har tänkt sig hobbyrum som ska medverka till att man förverkliga sina drömmar.

Så ska man ensam fylla 140 kvadratmeter boyta, men inte på det sätt man tänkt sig. Man sitter där med många års samlade ägodelar och minnen som ska sorteras - kastas eller sparas? 

I min krets finns gott om ”tanter” som blivit ensamma mitt i livet. Att starta nya relationer finns inte på kartan. Kan vi kanske ge varandra en bra tillvaro? Kanske leva/utvecklas i en gemenskap som vi inte tidigare tänkt var fruktbar? ”Ensamtanternas byrå”? ”Avbytarbänkens Tantgemenskap”?

Hur det nu än är med det, så tänker jag mycket på hur tidpunkterna i våra liv korsar varandra. Samtidigt som detta förfärliga hände, så trallade jag runt på Willys. Borde jag inte ha känt signalerna? Att jag ställde mig på ”fel” parkering, att jag glömde plånboken i bilen, att jag inte kom ihåg vad jag skulle handla, att jag inte kunde bedöma avstånd till inkörande bil i rondellen – det var inga tecken just då.

Men i efterhand förstår jag.

Nu är det dags, A. Dags för mig att fokusera på dig.