Härlig är jorden?

...och över den drar de mörka och kalla vindarna. De doftar halshuggningar i Irak, rasism, djurplågeri, barnmisshandel, pedofili, religiös fanatism, småsint politiskt käbbel, nätmobbing och akuta säkerhetspolitiska incidenter.

Vad är det med oss människor? Söker vi någon slags rus som bara kan uppnås genom att vara dumma i huvudet? Är inhumanitet ett slags verktyg för att komma närmare våra högst individuella mål?

Vi är sköra varelser, vi människor. Vi har överlevt hårda tider under 7 miljoner år – främst genom att kompensera våra fysiska tillkortakommanden genom mentala förmågor och samverkan.

Urtida levde vi människor i små grupper, ofta inte större än en familj. Alla fick hjälpa till efter förmåga för att skaffa mat och tillverka det som behövdes. 

Troligen träffades de små familjegrupperna på särskilda platser några gånger om året. Kanske vid sommarsolståndet, när den första snön föll, vid olika riter eller för att byta föremål och kanske möta en partner.

Idag reser vi, skype:ar, facebook:ar, mail:ar, youtub:ar. Vi har världen som arena. På gott och ont, kanske. Vi tar del av varandras mönster, tankar och mål över alla tidigare så svårforcerade gränser. Vi vill och kan påverka.

Istället för att njuta av att världen har krympt, att vi inte längre är ”ensamma i universum”, så använder vi vår nya, stora gemenskap till att bejaka vår brist på impulskontroll. Vi tycker att vårt sätt att leva – vårt sätt att förhålla oss till livet - är det bästa, det enda riktiga. Vi är snabba att dela, reagera och kommentera. Ibland delar vi sådant som inte ens är sant – bara för att vi är så snabba att vi inte tar reda på bakgrundsfakta. Ibland kommenterar vi material offentligt - material som vi inte kan källgranska och underbygga – bara för att det går.

Istället för att använda vår nyvunna krympta arena till att öka den mänskliga gemenskapen, så använder vi den för att sprida våra innersta och mest tabubelagda tankar: död, hat, smärta, sexuella överträdelser.

Vi skapar mörka, kalla vindar. Anonyma, mörka, kalla vindilar som drar genom de utökade vardagsrummen som varicella zoster utmed mänskliga nervbanor. 

Bältros kallas också ”helveteseld”. Helveteseld är vad vi skapar med de anonyma, spontankräkreflexiga och hybrisinfekterade kommenterar och åsikter vi sprider över nätet. Vi hotar, hatar, nedvärderar och förolämpar utan urskiljning.  I mörkret. Utan insyn. ”Catch me if you can”…..

Det är som att förflytta sig tusen år tillbaka i tiden; som att kliva in innanför stadsmurarna i det gamla Rom.  Som att upp till anklarna klafsa runt i gatusörja av ruttna grönsaker, exkrementer, kodynga och döda husdjur. I det kolsvarta mörkret lurar rövare i varje osynlig gränd. Från ingenstans skjuts en hand fram som obarmhärtigt drar till sig dina ägodelar, dina pengar, din värdighet. Det lilla ljus du har förmår inte avslöja vad du ska akta dig för.

Har vi inte kommit längre än så? Varför vill vi göra andra illa? Människor vi inte ens känner eller har någon relation till (vare sig positiv eller negativ)?

Och det finns tyvärr ingen käck ihopknytning här. Inget som på ett humoristiskt sätt sammanfogar inledningen med avslutningen.

Inget. Alls.

Mer än ”Skäms”.