Millimetrar och helikoptrar

Nu är det snart vinter. 4,7 miljoner personbilar i svensk trafik (källa: Transportstyrelsens fordonsstatistik juni 2014) ska få vinterskor.

I samband med det kommer många att behöva byta däck. Mönsterdjupet är för litet, slitytan för dålig. Det vet alla däcktillverkare. De tar sats. Uppskjutningen av reklamraketer är lika intensiv som på en kinesisk nyårsafton.

En av däckmagnaterna på marknaden är Michelin. Det är ett franskt företag, grundat 1899 av bröderna André och Edouardo Michelin. Deras förgrundsgestalt är den vita, mulliga gubben Bibendum. Han föddes 1898 och pryder numera fronten på otaliga lastbilar (vilka för övrigt också måste ha vinterutrustning på hjulen om de väger mer än 3,5 ton, har en fälgdiameter på 10 tum eller mer och är yngre än 30 år).

Ett franskt bolag, alltså. Lika förbaskat säger radioreklamens uppspelta uppläsare ”Micheliiiin”.

Inte det franska uttalet ”Mich’lä’, alltså.

Det driver mig till morgontrafikfarligt beteende. Medan jag föreläser för insidan på vindrutan i bilen om diftonger, svalda vokaler och detta evigt irriterande försvenskande av originaluttal – så fortsätter radioreklam-prataren att ignorera språklektionen.

Varför är jag så ofördragsam och trång-sinnad (direktöversatt från ’narrow minded’)? Det här är ju inte några stora frågor – det här är ju cykelställsfrågor, för att travestera kommunalpolitisk strukturrealism….

För en tid sedan fick jag ett påpekande (eller snarast ett konstaterande) från en god vän. Det handlade om hur mina blogginlägg utvecklats (eller atrofierat, kanske….). 

Tidigare skrev jag om de stora sammanhangen, de svepande och generiska iakttagelserna. Helikopterperspektivet. Nu tenderar jag att krympa min bild av omgivningen. Mina iakttagelser blir allt smalare. De små frågorna får utrymme.

Det har jag funderat över. Vad är det som hänt med min världsbild? Har den krympt? Har min förmåga att hoovra över det stora blå minskat eller har min ork ebbat ut? Jag har oroligt analyserat mina intellektuella preferenser: Universum eller köket? Är jag på väg att dö den salongsfilosofiska sotdöden? Är jag på väg att bli en Idol-tittare med en hemlig dragning till Paradise Hotel och Svensk Damtidning?

När jag efter den ovan nämnda morgontrafikfarliga bilturen till Åregaraget i Vällingby parkerar och stänger av motorn och torkar insidan på vindrutan ren från fradga efter föreläsningen om franskt uttal – då stannar jag upp. Jag reflekterar.

Jag gillar inte när någon säger ”baguette” bara för att det stavas så. Jag ryser, när någon säger ”add hook” för att de tror att det är ett amerikanskt uttryck och inte vet att ’ad hoc’ är latin. Jag blir allergisk när någon påstår att svenskar är tråkiga. Att skåningar är dryga, att araber är opålitliga och indianer är stolta.

Aha. Det är medvetenheten jag är ute efter. De medvetna valen. Åsikter grundade på insikter och kunskap. Åsikter bildade och formade av ett genuint försök att förstå, lära och utöva.

Så låt oss alla byta vinterdäck detta år med hjälp av empiri (mätsticka: mindre än 3 mm eller 5 mm om du har en lastbil enligt ovan nämnda regler) och kunskap (det heter ’Guddjeer’ – inte ’Goodyear’…).

PS: Kära Sz: Nu försöker jag blanda det lilla med det stora. Jag är möjligen på väg tillbaka. Plötsligt händer det…. J