Ingå och gå in....

Förra helgen reste jag till Milano med mina arbetskamrater för att jobba igenom ett koncept. Det blev en bra resa. Vi har fått mycket gjort – och dessutom sådant som kommer att vara till stor nytta för oss som företag. Det känns som väl investerade dagar.

Som person har jag fått mycket att tänka på – många vinklar att fundera över och bearbeta. Jag landar i att jag behöver bli en bättre människa.

Bättre på att lyssna, bättre på att förstå – att inte vara så otålig. Bättre på att ge feedback, ge utrymme, ge av mig själv.

När jag skriver det så minns jag, att det här har jag sagt till mig själv många gånger genom åren. Tänk att jag fortfarande sitter här och tycker, att jag behöver bli allt det där. Fortfarande.

Är det så att jag verkligen inte har uppnått det? Eller ställer jag allt större krav på mig själv? Eller har jag ingen självinsikt alls?

Jag känner heller ingen samhörighet. Generellt är det så. Tillsammans med en eller några få går det bra, men i grupp blir jag ensam. Rättelse – upplever jag mig ensam. Är det därför jag tycker att jag ska bli bättre? För att då kanske jag får ”ingå”?

Eller ska jag bara skita i att jag inte ”ingår” och gilla läget? På söndagen satt jag i hotellträdgården och väntade på att bussen skulle komma och köra oss ut till flygplatsen. Jag satt med min dator och min tidning. Bredvid mig satt en kollega med sin dator. Han småskrattade ibland, när han tittade på något klipp. Vi sa inget till varandra direkt. Luftrummet mellan oss var behagligt fullt av tystnad. Jag påpekade vid ett tillfälle att det smög en liten ödla över stengolvet, och han hummade bekräftande.

I den typen av kommunikation trivs jag. Då har jag lätt att glömma bort att jag inte ”ingår”. Jag kan bara "vara". 

I helgen har jag varit hos min svägerska. Vi har druckit vin, pratat, tittat på VHS-filmen från min brors 40-årsfest, ätit god mat och promenerat långt.

Jag har gråtit. Jag har skrattat. Jag har pratat med min brorson och hans flickvän om framtid, politik och livet. Jag har vilat i min svägerskas tankar om min bror, om oss och om vår framtid. Jag har fyllt mina tankar och min själ. 

När det var dags för mig att åka hem bestämde vi när vi ska ses nästa gång. Vi prickade in datumet i kalendern.

Och plötsligt inser jag att jag ingår. Min brors barn kommer alltid att vara mina brorsbarn, mina barns kusiner. Min brors fru kommer alltid att vara min svägerska. Min svägerskas systrar kommer alltid att vara mina barns ”mostrar”. Oavsett om jag vill eller inte.

Men jag vill ju förstås. Så innerligt mycket vill jag.

På samma otvungna sätt som kollegan och jag kommunicerade i hotellträdgården i Milano gick helgens kommunikation in i märgen.

Många "ödlor" har sprungit över stengolvet även denna helg. Lågmälda bekräftelser har rullat mot mig och fått mig att se. Kravlöst, lugnt och stilla insåg jag att här ingår jag - med kärlek, med självklarhet och med framtidstro. Det gör att jag kan gå in. In i sammanhanget.

Och då står det klart för mig: lagen om reversering.

För att ingå måste du gå in. Tillit är att lita till. Ansvar kräver att du svarar an.

Jag väljer att gå in, svara an och lita till.