Rulltrappor och indiska kor

Att åka rulltrappa i Stockholms tunnelbana (och kanske på fler platser) kräver ”körkort”. Eller i alla fall en regelverksgenomgång. En instruktion som man får signera sin ”läst-och-förstått”-kråka på. Annars går det som idag.

Jag har ett lättare balansproblem. Det har jag haft i många år. Det yttrar sig som en lätt yrsel och en svaghet i höger sida av kroppen. Jag åker ofta tunnelbana, och ska då ibland ner ganska långt i underjorden. Om jag dessutom har en ryggsäck blir obalansen påtaglig. Jag måste då hålla i mig med vänster hand. Jag placerar mig ju då följaktligen på vänster sida i rulltrappan.

I Stockholm finns en (oskriven..?) lag, att om du inte tänker gå (utan bara stå) nerför/uppför i rulltrappan, så ska du ställa dig på den högra sidan, så att dina stressade medåkare kan  passera förbi dig springande på den vänstra sidan. I ”omkörningsfilen”, alltså.

Idag skulle jag transportera mig med Röd Linje från Östermalmstorg till Mariatorget. Klockan var ungefär halv nio på morgonen, och faktiskt var det bara jag och en kvinna till på väg ner i rulltrappan. Hon stod några meter framför mig på den högra sidan. Jag kastade en hastig blick uppåt och såg ingen bakomvarande. Ögonblicksanalysen sa mig, att om det skulle komma någon rusande bakom mig, så skulle denna någon ha gott om plats att komma förbi både mig och damen framför. Lite storslalom och grejen var biff. Så jag ställde mig på den vänstra sidan och höll i mig med vänster hand, ryggsäcken käckt på axeln och kände mig trygg och stark.

Då skriker någon i mitt öra: ”- Ursäkta, men det är den där sidan man ska stå på i en rulltrappa!”. Ett ilsket finger pekade oscillerande mot högersidan. ”- Det är faktiskt inte den sidan du står på!”

Jag blev mållös. Det händer en gång per decennium. Dessutom skjuter blodet med en plötslig kraft rakt upp i ansiktet. Jag blir rasande. Jag vill skrika, kasta mig över kvinnan och göra mos av både henne och hennes fåniga ryggsäck.

Den ilskna kvinnan med det pumpande fingret gled förbi mig, och i samma sekund säger jag: ”- Förlåt, men jag har ett balansproblem och behöver hålla i mig med vänster hand…..”

Ilsket muttrande gasade Det Oscillerande Fingret nedför rulltrappan och skriker något uppåt mig som jag inte hör (tack och lov?).

När jag kommer ner på perrongen står hon där. Tåget har inte kommit in. Hon väntar. Jag ställer mig en liten bit ifrån henne så att hon ser mig, men jag säger inget.

Efteråt blir jag förvånad över mina reaktioner. Först och främst undrar jag varför jag ens svarade. Dessutom undrar jag varför jag ursäktade mig. Det finns väl inget kommunbeslut på att det är tvåfiligt i rulltrappor? En tredje fundering är varför jag ville följa efter och klippa till henne. Jag är väl inte i grunden våldsam, eller? Varför rörde det upp så många känslor i mig?

Så tänker jag, att det är så synd om den där kvinnan. Att bära så mycket grunt liggande aggression måste vara tungt. Att dessutom per automatik släppa ut den på det sättet måste också vara arbetsamt för den mentala hälsan. Skuld, ånger, adrenalinchock – säkert mer som sliter på blodkärlens väggar i längden. Med ett enda sånt upparbetat utbrott i veckan kommer hennes stroke förmodligen innan hon fyllt 50.

Men – min empatiska analys till trots – kommer ändå de stora livspenseldragen farande genom huvudet. Vad liknar det här? Vilka filosofiska och etiska perspektiv får det mig att relatera till?

Kanske det universellt mänskliga draget att omforma tolkningar till regler. I det stora perspektivet relaterar jag till alla kulturellt betingade regler, som har sitt ursprung i ”vad-som-är-bäst-för-oss-i-det-här-hörnet-av-världen”. 

Ett exempel är den judiska omskärelsetraditionen. I ett hett ökenklimat, där människor är utan överskottsvatten under långa tider, är det en friskhetsvinst att små pojkar inte samlar skit under förhuden. Då gör vi det till en gudomlig regel att helt enkelt ta bort den – voilá; hygienförenkling och sjukdomsreducering.

Ett annat exempel är den indiska kon. Om ett helt samhälle tjänar mer på att en ko är i livet i kanske 15 år och kan producera ghee, fibrer och bränsle (i stället för ge 80 kilo slaktkött som försvinner i en aldrig sinande flod av proteinbehov) – ja, då gör vi det till regel att den av religiösa skäl inte kan dödas.

Om den nordiska vintern är bitande kall och ogästvänligt nattsvart, stugan är fylld av som 10 ungar i olika åldrar och det bara finns en förälder som kan hålla rätt på dem  – då ser vi till att barnen inte vågar sig utanför gårdstunet genom att göra upp en regel som säger att knytt, tomtar och troll lurar i granbuskarna och äter småbarn.

Vi skapar fiktiva regler av allt vi anser vara praktiskt vinstgivande. Även rulltrappsåkande i storstaden. Problemet är hur alla dessa påhittade regler ska kunna implementeras och förmedlas till alla dem som inte ingått i den lokala "snickarmaffian". Ett annat bekymmer är ju förstås, hur vi ska få alla oss som inte följer reglerna att inse och sona våra brott.

Kvinnan i rulltrappan ser jag som ett offer för lokala idéer som utan förankring har blivit regler för alla (initierade och oinitierade) att följa. Hon såg sig själv som egenutnämnd polis.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tenderar ofta att vara "egenutnämnd polis". Jag ska minsann se till att folk runt omkring mig förstår vad som är rätt och riktigt. Jag hade en millisekund av planerad polisiär verksamhet i rulltrappan på Östermalmstorg idag. Jag tänkte tala om för Det Oscillerande Fingret, att jag minsann sket i hennes futtiga rulltrapperegler, för jag hade precis mist min bror i en drunkningsolycka - där han räddade två (2) okända människor, men förolyckades själv. Hennes jävla rulltrappe-gapande for för mig ut som en fis i rymden i det perspektivet.

Men...... Jag bad istället om ursäkt för att jag inte följde de påhittade reglerna.

Och egentligen är jag rätt nöjd med det. Nöjd med att jag personligen tror att jag kommer att arbeta vidare på min buddistiska hållning även i denna fråga: Karma....

 Jag säger som Lena Andersson i sången från 1971: Är det konstigt att man längtar bort nån gång?