Hellre en brusten sträng i handen än tio spända bågar i skogen….

Ungefär så upplever jag valrörelsen. Ett härke av sammanblandade, stulna och fel(an)vända uttryck som ingen kan reda ut meningen av.

Till slut går det på ohejdad vana och känsla – precis som alla andra valår.

En vän stack modigt ut hakan på Facebook och skällde på oss dödkötts-väljare. I rädsla för att hans ideologiska inriktning skulle komma 2:a i mål den 14 september försökte han skaka liv i klantskallarna som vill ha in en annan segrare.

Jag beundrar honom. Han orkade ta i lite för att åtminstone försöka. Själv har jag klister i häcken och har suttit hela härdningstiden. Nu får man nog spätta loss mig med ishacka om det ska bli någon rörelse från min sida. Varken valrörelse eller annan.

Varför det blivit så är faktiskt bara öronutmattning. Mina trumhinnor är så slitna, så trötta och så desillusionerade. Alla gapar och tjafsar. Ingen vågar vara bra utan att framställa motståndaren som urusel. Anklagelserna om ljug, förräderi, dumhet, ansvarslöshet och brist på verklighetsförankring haglar tätt i debatter på TV och i pressen, på alla förortstorg, i alla småstäder, i alla kanaler.

Tror någon på fullt allvar att något parti – någon ideologisk inriktning – skulle stå upp och säga sig vara emot förstärkning i skola och omsorg, bättre vård, stabilare arbetsmarknad och minskat våld på gatorna och i hemmen?

Naturligtvis inte. Alla vet att alla vill. Sen kan de olika ”blockljusen” stå och brinna för sin sak i skenet av motståndarnas ofullkomlighet hur mycket de vill. Couldn’t care less.

Det enda som skiljer är sättet de olika företrädarna vill betala för kalasen. Och där väljer jag. Hur jag vill att samhällsutvecklingen ska betalas. Vem jag vill ska få del av de olika delarna.

   

Därför kommer jag att gå på ohejdad vana och känsla även detta valår.

För sättet att finansiera fakturorna har i stort inte förändrats i de olika blocken de senaste decennierna.

Det känns tryggt och hemtamt.