”Mod är inte att vara orädd – mod är att göra det man är rädd för”

Det har jag just gjort.

Igår när My höll om mig i Mäster Olofs kapell i Örebro viskade jag i hennes öra: ”Nu vill jag bara rymma – bara rymma härifrån”.

Hon viskade tillbaka: ”Gör inte det – det är för Stefans skull vi gör det här, för hans skull vi är här”.

Jag stannade. Jag gjorde det jag skulle. Och jag fick tusenfalt tillbaka.

I detta fantastiskt vackra avsked, där Unni sjöng så magiskt och där Stefans favoritmusik strömmade ur högtalarna – där insåg jag att oavsett hur rädd jag är, oavsett hur plågsamt det är, så går det. Mitt i min stora varma familj fanns det kraft att göra det jag skulle: säga farväl till min bror. Ansikten och minnen från förr och nu – vi hjälptes åt genom det eländiga.

Och är det inte just det som är vår storhet – att hjälpas åt i nöd? Och att i samma värmande gemenskap låta sorg och längtan värka ut i ett tyst överenskommet löfte om att också dela livslust och skapandet av nya minnen?

Mitt i detta onda, obegripliga, utmattande som händer oss har jag hittat en livlina. Under begravningsceremonin, som var borgerlig och saknade religiösa inslag, tog officianten in en bild från den judiska traditionen: En människa dör två gånger. Den första gången är den då kroppen dör. Och det är ju precis vad som hänt Stefan. Den andra gången är när ingen längre berättar och talar om personen. Då bestämde vi oss för att Stefan inte ska dö sin andra gång, så länge vi kan påverka. Jag ska berätta för mina barn och barnbarn om morbror Stefan.

Vi växte upp i en militärfamilj. När vi var små hade regementet P 10 ett av sina övningsfält nära vårt hem. Rekryterna gick bland annat sina marscher förbi vår stugknut. En het och torr försommardag ringlade långa rader av törstande soldater förbi. Stefan tyckte synd om dem, fyllde tomflaskor med vatten, packade dem i cykelkorg och cyklade så fort han kunde med sina 9-åriga ben för att bistå. På väg till sina olyckliga beväringar cyklade han rakt in i en sten, slet upp undersidan av hakan och fick hjärnskakning.

Jag ska berätta den historien för den som vill lyssna.

På nästan alla foton som finns av oss som små sitter Stefan tillbakalutad med en bekymrad rynka i pannan och ser på mig, som i förgrunden gör de underligaste saker: äter på en rakborste, biter i ett cigarettpaket, stoppar fingrarna i askkoppar….. Så var det hela vårt gemensamma liv. Hans bekymmer över mig mattades kanske av först när han fick egen familj att bekymra sig över. Det ska jag berätta om.

Jag ska berätta om hur han efter vilda diskokvällar bar mina platå-skor hem de sju kilometrarna från stan. Hur han alltid gick till mamma och pappa ensam efter att ha skickat upp mig på rummet, så att de inte skulle märka att lillasyster var berusad.

Nu har han dött sin första gång. Vi är en stor och verbal familj som med gemensamma krafter kan skjuta upp hans andra död under lång tid. Det är jag så ödmjukt tacksam för.