My Angel Brother

Min bror blev en ängel. Mitt i livet; mitt i de nya vilda viddernas rymd och glädje blev han ett minne för oss. För oss som stod kvar i de levandes dy; fastfjättrade i leran.

Vi såg honom flyga med skira vingar; upp mot en annan tid och en annan värld. Med sträckta och smärtande nackar försökte vi följa hans flykt.

Hans hustru – hans livskamrat, hans barn med familjer fick strida och slåss för hans liv. I olönad kamp fick de ge sig. Han drev ut till havs.

Jag sitter i mörkret och tvivlar. Är han verkligen död? Har han gett sig? Är han borta? Kan det vara så? Vem är då jag? Om jag inte har en bror – vem är då jag? Om min svägerska inte har sin man- vem är då jag? För henne, för mig? Vad ska vi vara – nu och sen?

Havet; det vackra för mig alltid älskade. Det ger mig nu sorg – en oändlig, alltid hatad.

Mitt i skogen ser du det. Det väldiga gamla trädet. Det står resligt med en imponerande krona som skänker skugga till alla skogens djur. När du knackar försiktigt på barken hörs bara ett ihåligt, dämpat ljud. När du skrapar på barken smulas den sönder, vittrar till ett pulver mellan fingrarna.

Så skapade havet min ”bark”, mitt ”mitt-i-skogen”-träd. Barken är pulver, ljudet är ihåligt och allt vittnar om ett tröstlöst yttre och inre liv.

Någonstans nere i barkmullen kommer ett nytt träd att börja gro. Jag har bara inte sett det än. Och just nu är det svårt att tro på.

”De som själv vandrat genom dödsskuggans dal,

hjälp mig att uthärda allting, bära allting

och hoppas allting så som kärleken gör,

redan här och nu

och in över evighetens gräns”

(Verbums psalmbokstillägg 2003)