Not bitter - just pissed.......

Så många av mina blogg- och Facebookkamrater skriver om storhjärtade ting: Mellanöstern-kriserna, miljöförstöring och djurplågeri. Jag skäms verkligen, men jag har så mycket snävare fokus. Mig. Me-myself-and-I. Jag tänker att jag någon gång ska bli en bättre/bra människa och komma ur den här självcentreringen. Just nu känns det långt borta.

Denna förbannade semester. Den avslöjar skit, mossa och kackelackor.

Man tror att man är ”vän”. Man tjatar hål-i-huv’et’ på omgivningen och på sig själv: Kom till min veranda i sommar. Vi grillar. Vi tar en bira. Vi umgås. Allas ögon tindrar.

Förr – när inte Facebook fanns - då kunde man tro på det där . År ut och år in. Man kunde tro på att tystnaden berodde på arbetsbörda, familjesituation, trötthet…..

Nu – när Facebook finns - då blir det så tydligt. Fattar inte folk det? Eller är man så ”lite värd” att folk skiter i det?

• ”Middag med bästa vännerna”…….
• ”Idag är det strandhäng med mina bästa”……
• ”Jag vill gärna att du hör av dig/kommer”….. men Facebook säger att de är på semester (Norge, fjällen, Spanien, Öland)…. 
• ”Vi har ju så mycket… Sommaren, då är vi ju ute med båten….” Men Facebook säger, att man äter middag/firar med ”bästa vännerna” i trädgården.

Jag får väl acceptera då, att jag inte tillhör någons ”bästa"-liga. Det är lite surt, för jag har nog trott det. Till och från, i alla fall. Men det är väl dags att vara realist:

Det var som jag trodde från början.  

Visst har jag min del i mycket. När väl mina ”vänner” har tid/plats/rum för mig (sloten mellan 0,5 och 0,75 ) – ja, då är det min ulcerösa colit, min diabetes eller nån kanintävling/cup nånstans så jag måste tacka nej.

Men varför är det alltid så, att just jag får en liten, liten slot av en 365-skala? Varför får just jag en tilldelad plutt i kalendern? Det blir ju per default svårt att passa ihop. Eller är det så att folk just tänker så: - Vi vill inte ha henne här, så vi chansar och erbjuder en slot på 2,1 mm – då är ju risken att hon kan rätt liten!

Det finns ett undantag: Om man behöver min hjälp med något – då ökar kontakt-frekvensen snabbt och fort.

Jag säger som Robert Gustafsson, när han gestaltar Tony Rickardsson: ”Näää…ja’ä-nte bitt’är”….

Fast det kan nog fan vara rätt skönt att inte ha några ”bästa”. De (knappt) få jag har är alla jävligt bra.

PS: För att lägga lök på laxen – jag har kommit till ett stadium där jag seriöst snart inte orkar längre. Jag flyttar ut på landet, jävligt långt från människor och köper en Airdale-terrier.

PPS: Och för dig som inte vet vad en Airdale-terrier är, så kanske detta statement känns som humor. Det är det inte. Fråga en Airdale-are.

Epilog

Och i morgon kommer kanske ett mindre ego-centrerat och inskränkt inlägg. Men i botten kommer det alltid att finnas en liten Mia som undrar varför hon aldrig kan få vara den som är prio 1. Den som folk vill ha först, anpassar sig efter.

Vid närmare eftertanke: Nej, det kommer inget mindre ego-centrerat inlägg på länge.