Semesterblues

Så var det dags igen. Semester. 4 veckor. Första reaktionen är lättnad, nedkoppling och förväntan.

Det går en fredagkväll och en lördagförmiddag. Nu kopplar andra reaktioner in:

Vad f-n ska jag göra i fyra veckor? Förutom städning, förvaltning av hus (måla, fixa staket, ringa rörmokare, klippa gräs), förvaltning av kapitalutrustning (boka service för bilen, säkerhetskopiera alla datorers hårddiskar) och sköta driften (laga mat, handla, städa, lägga upp budget, kolla kattens försäkringsvillkor, handla hö till kaninerna)? Dessutom är min ekonomi är så dålig, att jag inte kan prata om den utan att folk tror att jag överdriver, vilket begränsar mitt semesterutrymme avsevärt.

Vid 56 års ålder trodde jag, att jag vid det här laget skulle kunna göra intressanta saker med någon intresserad partner. Gå på museer, cykla ut i picnic-naturen, resa utomlands, forska på historiska platser, gå på konserter och helgmysa på landsortshotell.

Nu sitter jag i den prekära situationen, att alla mina projektmedlemmar hos kund har semester (förmodligen för att göra intressanta saker med någon intresserad partner som att gå på museer, cykla ut i picnic-naturen, resa utomlands, forska på historiska platser, gå på konserter och helgmysa på landsortshotell), vilket innebär att all min professionella verksamhet har tagit ledigt i 4 veckor.

Inklämd i en återvändsgränd. Inklämd i ett hörn. Cornered up…..

Jag får gå här i 4 veckor och laga mat, handla, städa, lägga upp budget, kolla kattens försäkringsvillkor, handla hö till kaninerna.

Men jag är inte bitter…… Jag kommer att inbilla mina Facebook-vänner att jag gör en massa intressanta saker genom att lägga upp random bilder som andra har tagit – och skriva ”vi” i statusen, så att alla tror att jag haft sällskap på äventyren.

Men så minns jag miniatyrmålningen jag fick av min mellersta dotter när allt var som värst. Hon kallade målningen ”The Guardian Angel”. En dikt var fästad vid det pyttelilla stativet:

”Like an guardian angel you look over us all.

You watch over us always and don’t let us fall.

In times of pain; when we feel down

You hold us up and don’t let us frown.

Smiles may be fleeting, but we thank you still.

Our gratitude owed to your unbending will.

We owe you so much an unpayable debt,

but you’ve asked for nothing since the day that we met.

And since that day, I’ve known you well -

You’ve come from heaven, and seen me through hell.

You’ve lent me your strength and helped me to cope –

An angel of life, forgiveness and hope.”

Jag tänker på min vita morgonrock som katten Chessie älskar. Han ”trampar mjölk” på den, var den än ligger. Har jag den på mig, ligger den på min säng, ligger den på soffan – Chessie trampar och sluter ögonen så att de blir smala som brevinkast.

Jag tänker på det enorma lager av obearbetade minnen som härbärgeras i min klädkammare. Alla dessa lådor med fotografier, videofilmer och diabilder som jag samlat i åratal. De borde tas om hand. Min släktforskning, mina kusiner som jag just träffat, min i Smögen, Vingåker, Eskilstuna, Strängnäs, Filipstad, Hällefors utspridda familj- den borde tas omhand.

Jag tänker att om jag fokuserar på att vara mina barns ”guardian angel”, min katts morgonsrocksmys, mina samlade minnens förvaltare och att finnas för min utspridda familj – då får min påtvingade fyraveckorsledighet en mening.

Den 4 augusti gör vi (du och jag) en utvärdering.