Kristens resa

Nu menar jag inte Selma Lagerlöfsk pilgrimsfärd, utan snarare den religiösa individens historiska färd. Det här känns pretentiöst, men jag vill ändå försöka.

Religiösa institutioner (kyrkor) i alla kulturer har historiskt försökt kontrollera individen utifrån ett strikt och kontextuellt regelverk. Det har självklart varit beroende av tidsanda, gällande sociala normer, maktstrukturer, positionering och kortsiktiga belöningssystem.

Så länge den stora befolkningsmassan befinner sig på proletariatsnivå - utan möjlighet att skapa sig en egen framtid försörjningsmässigt – så fungerade det hyfsat.

Kyrkan har vidmakthållit ett förlamande synsätt på människan – alltför länge. Sin teoretiska blid av allas lika värde och jämställdhet inför Gud till trots, har kyrkan arbetat, verkat och agiterat för det motsatta:

• ”Var man på sin plats!”
• ”Stupstock till alla!”
• ”Oäkta är de människor som utan egen förskyllan fötts av ogift mor och därför ska de för alltid stängas ute ur gemenskapen!”

Regelverken fanns där, lagom för kyrkorna att ta vid. Utveckla och befästa. För att skapa nya, hårdare, mer signifikanta och straffskaliga domar att utdöma. Allt i Guds namn – trots att det egentligen handlade om prästerskapets fortlevnad.

Kyrkan har varit som en diktator, världen över, i årtusenden. (Överdriver jag nu? Jag har dålig koll på årtal.)  Diktatorer överlever bland annat genom två faktorer:

• Människor är hungriga. Hungriga människor skiter i politik – de vill ha mat.
• Människor är rädda. Människor vill ha lugn och ro, vill inte behöva oroa sig för att deras tankar och diskussioner ska leda till förföljelse och avlivning.

Kyrkorna såg sin möjlighet till makt genom att skapa obrytbara band mellan människan och kyrkan genom att erbjuda asyl:

• i livet efter detta finns ingen hunger
• för att nå livet efter detta ska du följa kyrkans regler

Voliá! Problem solved. Den lilla människan på jorden har en metod, en modell för att nå den tillvaro hon eftersträvar. Dock icke här och nu, men lite senare….

Men genom tidevarv, politiska beslut, människans skrik och rop – så kommer en annan tid.

• Hungern minskar
• Löner betalas ut för utfört arbete
• Vanligt folk kan gå till doktorn och få medicin och behandling 
• Vanligt folk kan förflytta sig i den sociala stegen (klassresornas tidevarv inleds….)

Nu följer en tid av mänsklig obstruktion mot kyrkans förenklade svar på det jordiska eländet. Människan behöver inte trösten i efterlivet. Hon börjar se ljuset redan här på jorden. Banden till och skräcken för guds självutnämnda ställföreträdare på jorden minskar. Sekulariseringen tilltar.

Så lever människorna sina liv och tiden går. Så händer det något igen. Sökandet tar fart. Något fattas, trots mättnad, pengar, valfrihet och semesterrätt. Sökandet efter mening, kärlek, tillit och gemenskap drar som en flodvåg över sekulariserade världen.

För vissa slutar sökandet i bedövande droger. För andra går allt överstyr och resulterar i den strängaste av alla gemenskaper: sekterism.

Andra – som jag till exempel – vacklar avvaktande runt i förhoppning om att någon eller något ska visa vad det är jag saknar. Jag har vetenskapen att luta mig mot när det gäller det biologiska livets många mysterier. Jag förlitar mig på min egen kapacitet när det gäller mina möjligheter och val. Men jag har inte på alla mina levnadsår lärt mig hur jag ska förhålla mig till min odödliga själ – hur jag ska bidra till Världssjälens positiva ”ohm”.

Jag vet inte om det finns en gud, flera gudar, ett övergripande ”väsen” eller om det är tomt därute.

Det jag vet är att när kyrkklockorna ringer för fred och mångfald i Visby – då rörs jag ändå till det djupaste av mitt inre. Mina anfäder kände kanske rädsla när klockorna ringde, kanske trötthet in i märgen över att behöva sitta och få pekpinnarna haglande över axlarna den enda skapligt lediga dagen i veckan. Rädsla över att bli straffad för något mänskligt, som inte passade in i prästernas människosyn.

Men jag lever i en tid då jag kan njuta av klockornas klang – fullt ut – och ändå tillåta mig att vackla och tvivla och inte veta, att tro ibland och ibland inte. För framtiden – för den fortsatta ”Kristens Resa” – önskar jag, att de religiösa institutionerna fortsätter öppna sig, anpassa sig till det som för dagens människor är det viktigaste. Det är inte längre straffet, hoten om utanförskap, regelstyrningen. Det är hoppet om jordelivet, likavärdesprincipen, stödet i vardagen, kärleken. Jag önskar att prästen i mina barns framtid är en ”ledare”. Tittar man i Svenska Akademins ordbok, så betyder ”ledare” en kropp som fördelar ljus och värme. 

Det här blev ett långt inlägg - snarare en artikel.....Nå, vad jag vill säga är, att oavsett vilket budskap kyrkan företräder (det kristna budskapet, det muslimska, det judiska) behöver människan ha hjälp i sitt sökande, hjälp i sin vardag, hjälp i sin kamp och sina kval. Där har kyrkan en plats i min framtid som ”ledare” - i Svenska Akademins tolkning av ordet. :)