1976 - är det länge sedan....?

För 38 år sedan skildes jag från den person som jag tror stått mig närmast i livet – både före och efter.
Det märkliga är att jag inte minns hur vi skildes. Jag minns inte när det ”sista” mötet ägde rum eller vad jag kände. Eller hur jag tänkte. Inget om vad vi sa, inte om vi lovade varandra något.

Helt blankt.

Kan det ha varit den dramatiska helgen på Geijerskolan i Ransäter? Jag blev oönskat gravid hösten 1976. Jag åkte då till min vän som börjat utbildning utanför Arvika. Jag minns att hon stod och höll om mig framför en badrumsspegel och viskade, att vad som än hände så fanns hon där.

Var det ”sista” gången vi sågs? Vad sa vi till varandra, när jag åkte hem och gjorde abort, fortsatte mitt destruktiva och självutplånande liv? Vad sa vi? Hur skildes vi? Åkte jag buss därifrån? Hur kom jag hem?

Hon har blivit en ”vandringssägen” i min familj. Jag har berättat om henne, oss och hur en vänskap ska vara. Mina barn har fått höra hur en vän ska vara, baserat på hur hon var och vilken plats hon hade i mitt liv.

De nära vänner jag fått senare i livet har alla burit starka drag av henne. De har alla

1. Skarpt intellekt
2. Empatisk förmåga
3. Rättvisepatos
4. Omhändertagande
5. Lösningsorientering
6. Lugn
7. Humor
8. Realism
9. Tro, hopp och kärlek alldeles under huden – synligt och tillgängligt för oss alla

38 års åtskillnad, Vad gör det med en människas koppling till en annan?

När jag idag hämtade henne och hennes man på Arlanda, åt med dem här hemma och lämnade dem vid tåget några timmar senare insåg jag något:

Jag skulle ha kunnat ligga tyst bredvid henne under en tall och tittat upp i molnen. Jag skulle ha kunnat spela Monopol eller Löjliga Familjen med henne. Jag skulle ha kunnat städa vinden under total tystnad. Det skulle oavsett ha känts som den återförening det var.

Den grunden som hon gett mig kan jag överföra till mina andra nära vänner. Det är den som gör att jag vet om en vän är en ”nära vän” eller inte. Det är ”The Christina Credentials” – punkterna 1-9 ovan.  

Jag tänker mig en ”Vänskapens Ramadan” – den som vill ligga tyst bredvid mig under en tall och titta upp i molnen, spela Monopol eller Löjliga Familjen, städa vinden under total tystnad – den har gått i mina fotspår av fri vilja för att känna hur det är att vara Jag.

Eller för att vara lite ”Tove Janssonsk” – Vem ska trösta Knyttet? Idag var det den sedan 38 år ”förlorade systern”. Mange takk….