En gång för alla....och på förekommen anledning:

JAG VILL INTE HA EN NY MAN.

Framgår det tydligt nu? Eller ska jag ta det en gång till?

Du frågar försynt: ”- Hur kan du vara så säker på det?”

Jo. så här är det:

Jag vet att mina kraschade förhållanden till största delen beror på mig. Här är mina Akilles-hälar i naket förhörs-ljus:

Trigger	Beskrivning	Effekt
Någon ”ser mig”	Jag finns. Jag syns. Värme. Jag är speciell.	Det vill jag inte sumpa. Jag hänger på.
”Någon” är en tyst person	Min pappa var en tyst person. Han var intelligent. Han var klok. Han förstod allas bästa. Han luktade Borkum Riff.	Länge försöker jag intala mig att det finns trygghet, eftertanke, klokhet och Borkum Riff bakom tystnaden. Snart inser jag att det kan vara tomhet.
Starka känslor/passion	Oh, my God! Så här har jag aldrig känt förut! Detta måste vara Nirvana. Det här är speciellt. Bäst jag kastar mig huvudstupa in i detta så att det inte går förlorat!!	Tystnaden börjar ge mig känslan av att det bara är jag som känner så starkt, så passionerat. Hos motparten finns logik, tomhet (?), råstyrka, ”blancness” och försvar mot min passion. Jag börjar känna mig som en hund: ”Kasta benet!” ”Klia mig på magen!” ”Älskar du mig?” ”Du älskar inte mig!?”
Luthersk uppfostran	Herrejävlar. Här sitter jag med en obekant, a featureless load in my boat. Better start rowing….	Gud, så tungt det här blev. Svettigt och musklerna värker. Men jag ror. Har man fått Fan i båten, så ror man iland – kosta vad det kosta vill. När ska jag sluta ro??? När får jag gå på grund??

Så jag har äntligen förstått, att jag måste justera mina förgasare. Tuna mina högtalare och kanske synka mina mottagare.

Jag behöver bli bättre på att förstå mina egna behov, mina preferenser och mina livsvillkor. Mig själv.

Jag kan inte ens tänka på, att en ny man skulle strolla in i min värld. Jag skulle behöva tala om för honom, att jag lider av Ulcerös Colit och diabetes. Min vardag kretsar kring toaletter och mätvärden. Måltider (eller kanske riktigare: icke måltider). Ska jag göra något, så handlar det om hur långt ifrån en muggstol jag är just då. Vad hinner jag, vart hinner jag, vem vill vänta på mig utanför i 15 minuter till 2 timmar? Kan jag ta upp mina mätstickor och på ett skapligt civiliserat sätt ta reda på hur mitt blodsockervärde förhåller sig till den sockervadd vi just klämde i oss (spontant) på Gröna Lund? För att du ska förstå mig rätt (och därmed lämna mig ifred):

• Det jag har behov av är – surprise! – bekräftelse. Någon som då och då säger till mig, att jag tänkt rätt, att jag är bra, att jag har en plats bland själarna i livets labyrint. Att någon ser, någon uppskattar, någon tar mig på allvar.

Jag har en massa FB-vänner. Jag har ett kollegium i arbetet. Jag har kunder som tar mina resultat och väger/mäter dem. Jag har tre fantastiska barn.

Men vem säger till mig på kvällen innan sänglampan släcks: ” I'll never forget the way you look tonight”.

Ingen.

Det delar jag med många. Men det jag menar är, att behovet av den bekräftelsen har drivit mig in i en rad förhållanden, som inte haft förutsättning ens från början att svara upp mot det behovet.

Jag vill nu bara ha lugn och ro. En god kamrat att gå på bio med, att dela tankar med, att få råd ifrån när det gäller min vardag. Det kan vara du. Det är i min värld inte alls en ny ”gubbe”. Det finns inte energi till det. 

Släpp det.