En feministisk o-aktivist

Jag blir så trött på all denna kommentarsfälts-onani som breder ut sig i sociala medier, tidningarnas webversioner och på bloggar. Alla underliga signaturer/alias (Redbull now!, Maniac Man, Sprillans Prilla, Kill-them-all….) som kräks ur sig ogenomtänkt och o-påläst smörja med emfas och illa dold självdyrkan. Jag läste idag en kommentar på Facebook:

”Om en man slår en kvinna i huvudet, så vrålar feministerna: -Typiskt män!Kvinnovåld! Men om en kvinna slår en man eller kvinna i huvudet så skriker feministerna att det finns en anledning till brottet.”

Det jag tror att han ville säga var, att en viss kategori militanta kvinnosakskvinnor vill ursäkta våld som utövas av kvinnor, men stereotyp-isera våld som begås mot kvinnor.

Det är inte det enda som negativiseras och skälls som ”feministangrepp”. Om en kvinna vill framhärda i åsikten att kvinnor tjänar mindre än män i motsvarande livs- och yrkessituation, om en kvinna anser att det är o-bra att företag per default förutsätter att män ska ta en eller högst två månader av föräldraledigheten, att en kvinna anser att det inte är självklart att en kvinnas nej betyder ett ja – då är man ansedd som feminist (med negativ klangfärg).

    

Nu vill jag rätta till en del missförstånd och visst missbruk vad gäller uttrycket ”feminist”. Det känns som om det behövs, i alla fall om man läser det kommentarsflöde som jag refererat till i början av den här tiraden.

Feminismen som organiserat politiserande föddes i västvärden. Suffragetterna i Storbritannien var föregångare under 1800-talet. Men det puttrade och jäste även i arabvärlden (det trodde du inte, va?). Qasim Amin, egyptisk jurist, skrev boken ”Kvinnans frigörelse” (Tahrir al-Mar'a) redan 1899. Han kritiserade bland annat polygami, slöjor och avskiljandet av kvinnor.

   

Vi lever i ett långt och fundamentalt patriarkaliskt samhälle. Kvinnors rätt till självförsörjning har i regel varit låst till de perioder i historien då männen har vari tvingade att gå ut i krig (eller pyssla med annan försörjningsaktivitet). Då räknades den kvinnliga arbetskraften plötsligt vara lika mycket värd som den manliga.  I jordbruk, på fabriker och i samhällsinstitutioner fick kvinnor plats och lön. När kriserna blåstes av och männen återvände hem – då fick kvinnorna backa in i hörnen igen. Utan lön, utan påverkansmöjligheter och i många länder även utan rösträtt. I Sverige fick kvinnorna rösta för första gången i riksdagsvalet 19 september 1921.

Vi har det bra här hos oss om man jämför med många andra länder i världen. Men vi har ändå en lång väg att vandra. Fortfarande i det radikalt sociala Sverige, så har kvinnor lägre lön än män för samma arbete. Det anses fortfarande vara kvinnan som har det största ansvaret för barnen. Det är fortfarande kvinnorna som ”väljer” i tid kortast utbildningar. Fortfarande är forskningen inriktad på männens sjukdomssymptom. Vi lär fortfarande våra flickor att vara tysta och duktiga, och våra pojkar att leva ut och bli starka. Varför är det så känsligt att erkänna? Varför retar det så många, att vi kvinnor ser att vi behöver fortsätta slåss för att knäppa de sista murarna?

Vi har ju levt med denna snedfördelning under årtusenden. Om det krävs lite gapande, dumdryghet och över-generaliserande för att vrida på värdegrunds-klumpen på botten av våra mentala oceaner under några decennier - ja, då gapar jag också lite.

Det är ju lite som när folk slutar röka. Från att ha skrikit sig hesa för rätten att bolma i busskurar, på restauranger och på tjänsterum, så blir de rabiata ”hatare”. De fräser och hostar, grimaserar och pratar högt i köer och på uteserveringar om ”hänsynslöshet”, ”äcklig lukt” och att ”allt biter sig fast i kläderna”. Jag tycker det är lite löjligt, men kan samtidigt förstå det. De behöver det – för att skapa en fast ”anti”-grund att stå på. En distans mellan sig själva (sitt beroende) och det som tidigare varit sjävklart.

På det sättet kanske vi feminister också ylar just nu. För att säkerställa att vi vet vart vi är på väg. För att ingen ska glömma bort att det fortfarande behövs en kamp.

Så småningom kommer vi till målet: allas lika värde och möjligheter. Om vi levt med obalans i tusen år kan vi väl stå ut med frigörelse-sprattlet något decennium till, så att vi möts vid målet?