Gotland, Gotland - über Alles.

Idag sörjer jag över att jag inte är nyanländ invandrare. Då skulle en stor dröm kunna gå i uppfyllelse. Jag håller med alla invandrarfientliga, alla ivrarna med färggranna upprepningsåsikter och alla rubrikintellektuella: det är då sjutton vad de får, de där invandrarna. Allt bara serveras dem. De behöver inte göra ett dugg, utan sparvarna flyger bara in i gapet på dem, nystekta och möra.

En hemvist på Gotland. Jag skulle ge ”my left arm to play with Deaf Lepard”, för att återge ett känt citat. Fritt översatt skulle jag hemskt gärna bo på Gotland, om det bara fanns jobb och hus till mig där. Livet skulle finnas av sig självt, det tror min lilla blåögda själ stenhårt på. Min mar-talliga själ skulle kunna få frid på Gotland.

Jag har en frihetslängtan utöver det vanliga. Med tanke på att jag lever ett alldeles ovanligt o-fritt liv, så brukar jag stort våld på mig själv. Jag inbillar mig att en nyckel till frihet för min inlåsta, embarkerade och något snedväxta själ finns på Gotland.

Precis som för min farbror. Som ung var han våldsam, egensinnig, slagkraftig (i fysisk bemärkelse) och som en magnet drog han till sig länsmän, ockrare och andra hämndlystna. Efter att ha kört sönder Saltskog-bondens timmervagnar, slagit korpraler på käften, underlåtit att betala skulder och lämnat tveksamma avtryck i den annars så modesta Borgska historieskrivningen landade han i Västös i Hall socken på Gotland – ungefär 2,5 mil norr om Slite. Han dog 67 år gammal på Gotland 1973, efter ett innehållsrikt liv tillsammans med sin sedan 1937 gotländska fru.

Jag är inte våldsam, jag är buddist. Jag är egensinnig – in absurdum. Jag är slagkraftig – inte fysiskt, men verbalt/mentalt – om det är en dag då jag vaknat på rätt sida, och min diabetes eller min ulcerösa colit är i tillfälligt schack (matt är jag nästan alltid….). Jag drar som en magnet INTE till mig länsmän, för de är utrotade sedan 1918, och andra polismansutövare har jag inte behövt stifta närmare bekantskap med (i alla fall inte på något sätt jag skulle lägga ut på bloggen).

Däremot verkar jag ha en magnetisk dragningskraft på ockrare och hämndlystna. Folk som ska dra nytta av mig i min livssituation (”Nu när jag är singel så kan jag väl umgås med henne – som inte har någon livskamrat som kräver uppmärksamhet”, ”Hon kan ju det här med datorer (oops, så fel de hade…), så henne ringer jag”, ”Hon har ju inget, så hon ställer upp som kanin-/katt-/hund-/sluss-/parkeringsvakt…..”).

Jag tror däremot inte att jag har någon svans efter mig som hämndlystet nosar i mina spår. Jag har nog inte varit tillräckligt elak eller ockrande för att vittring ska uppstå.

Så – olikt min farbror – flyr jag inte från de fysiska hundfångarna. Inte heller från hämnare och vendettor.
Jag vill fly från dem som ockrar på mitt mentala och själsliga kapital. De som tror att jag ska stå i beredskap när deras egen livssituation förändras; från tvåsamhet till ensamhet. Från dem som tror att mitt liv inte innehåller något förutom deras tillfälligtvis uppkomna behov. Från dem som tror att bara för att jag klarar min egen vardag också kan bidra till att de ska klara sin.

Snälla farbror Linus – jag vill också till Gotland. Det är säkert den sista regionen i Sverige där man kan gömma sig. Och det vill jag ju – gömma mig, alltså. Gömma mig från all världens ockrare, all världens betraktare och all världens bedömare.

Jag är den sista av mina nyvunna kamrater som är singel. Låt mig få sugas ner i Tingstäde Träsk och försvinna i glömska.

Låt mig sugas upp av Gotlands läns invandrarsatsning och försvinna i en positiv statistikbubbla; trots att jag bara är en fastlänning.

Hurra, förresten. Jäkla bra tänkt av Gotland. Jag menar – invandrarpolitiskt. Äntligen någon som kör fram käkbenet och vill något positivt med all vår reservkompetens. Jag hoppas många invandrare får plats på denna av gudarna stjärnbeströdda ö. Jag vill bo bland olika tänkare; olika tänkande människor. Heja Gotland!