Äntligen - en orgastisk och utvecklande språkförbistring!

Allt sedan människans tidigaste intåg i historien har hon oroat, beskärmat och förfasat sig över den uppväxande generationen. Moral, beteende, språkbruk och kunskapsnivå – allt har varit föremål för den äldre generationens kritik och revision.

Faktum är, att jag själv kommer ihåg mina föräldrars attityd till min musik, min drivkraft att förändra världen och min ilska över likgiltighet och plattityder.

Jag var så innerligt ledsen och bedrövad över att de inte ville följa med på resan mot en bättre värld. De stod kvar på sin cementerade plattform, omgärdade av femtiotalsprotektoristiskt nationaltänkande, statarsystems- arv och ”Lill-lördagsdans-vid-vägskälsglädje”.

Det har jag respekt för. De växte upp i en snäv och o-förlåtande miljö, där arv hade större betydelse än vilja, kompetens och vision. De ”visste sin plats”.

Så kom jag. Jag pressade dem till det yttersta. Jag ville ha dem med på tåget. Ny tid, nya möjligheter. Ny musik, nya färger på paletten.

De obstruerade. Nope, dansbandsmusik, bil-bingo, ta-det-lugnt. Min far sa tidigt till mig: ”Du måste lära dig att tygla ditt humör.”

Det har jag respekt för. De växte upp i en snäv och o-förlåtande miljö, där arv hade större betydelse än vilja, kompetens och vision. De ”visste sin plats”. De var rädda om mig, de ville inte att jag skulle ”trassla till det för mig”.

Jag önskar idag att jag kunde säga till mina framlidna mentorer (Evy och Hugo) att jag förstår vad de ville förmedla. Men tyvärr har de inte mitt öra längre (tror jag). Men – jag inser en större problematik idag, när jag ser humorprogrammet ”SNN News” med Micke Tornving.

Tidigare i världshistorien har oron generationerna emellan mest handlat om – handlingar. Moral, etik, gränsbrytande, uttryck (mode, konst, musik). Lyssna ett ögonblick på den fiktiva ungdomsreportern Mandis Pandis i SNN News, så börjar avgrunden skaka.

Kanske är det första gången i världshistorien som generationsproblematiken tar sig rent lingvistiska uttryck. Det är inget larv nu från min sida, utan jag menar allvar. Jag känner en lättnad över hennes sätt att förmedla nyheter. Jag fattar snabbare….

Inte så att jag har problem när nyhetsuppläsarna på SVT pratar med mig genom rutan, men när Mandis Pandis hackar runt i nyhetsflödet fattar jag snabbare.

Är det på tiden att vi inser att denna gång måste vi tolka mellan generationerna – inte bara kontextuellt, utan också lingvistiskt?

Det är inte dåligt – det är bara ett snabbare generationssteg. Jag tycker det är jättespännande. en utmaning för mig som "etablerad vuxen" i ett tusenårigt kontext.