Söndag med Birro

Ett inlägg som nyligen väckt stor uppmärksamhet på sociala medier och andra platser är Marcus Birros artikel om feministernas hållning gentemot manssläktet. Baserat på merparten av inlägg och åsikter har jag fått bilden av att svenska folket är på kant med Marcus Birro, så jag beslutade att läsa artikeln ”på riktigt”, det vill säga kritiskt. Vad är det (jag tror) att han säger, Birro?

”Många feminister siktar in sig på fel saker. De väljer godtyckligt sina fiender. De skövlar runt i ett sorts ständigt skyttegravskrig där ingen vinner. Det största problemet med detta är att de verkliga striderna aldrig tas. […] ” Själva kampen i sig är målet. Kriget ger näring. Det är en sorglig utveckling. […]”.

Varför väcker detta så starka känslor och motargument? Är det för att Birro pekar ut feminister? Det kan jag också tycka är lite smalspårigt, för jag ser det han skriver som en slags allmängiltig etikett på visst mänskligt beteende.

När vi människor ska ta ställning för eller emot något så förirrar vi oss så lätt i kamp och strid. Inte helt sällan har kampen och argumentationen också vissa brister i faktaunderlag, målbild och taktik.

Som ett exempel kan vi ta dessa ”hitte-på”-nazister i bombarjackor och hängslen som aldrig sett en invandrare på vykort ens, men som ändå med emfas och ideologisk nerv hävdar muslimers blodtörstighet, somaliers lathet och arabers opålitlighet.

Eller min tids rödvinskommunister som på säker plats (läs: förortsvardagsrummet) delar upp omgivningen i ”arbetare” och ”kapitalistsvin” för att fram på småtimmarna sjungit sig hesa med ”Internationalen” och Nationalteaterns dängor och vid pass tjugo i fyra är beredda att gå ut i krig för att utrota alla utsugare. Trots att de inte en enda dag i sitt liv arbetat i någon tvättinrättning, stått i ett gjuteri eller städat ett sjukhusgolv.

Eller varför inte alla de ”vanliga” människor vi har i vår omedelbara närhet? Min moster och morbror ägnade ett helt äktenskap åt just ett sådant som krig som Birro beskriver: ett skyttegravskrig som ingen vinner. Vi kallade det (fantasilöst nog) för ”det 30-åriga kriget”, vilket var en klar underdrift, eftersom de hann vara gifta i hela 63 år innan min morbror fann för gott att lämna in. Jag har känslan av att själva kampen var målet i sig för dem.

   

Att föra kampen utanför sitt eget territorium – på betryggande avstånd från de direkta följderna är också ett sätt att - som Birro konstaterar - ”ge näring åt kriget”. Det ger möjlighet att skapa ett slags romantiskt skimmer över kampen. Se bara hur ”The cause” har gripit tag om amerikanska medborgare när det gäller så kallade insatser i Irak, Afghanistan och andra platser. Hade striderna ägt rum på hemmaplan hade den ideologiska glöden antagligen falnat fortare.

Att Birro nu valde att hytta med näven åt feministerna beror säkert på hans eget underliggande behov av att - som han själv uttrycker det - ”[…] välja sin fiende”. Just nu känner han sig kanske hotad eller trängd i sin roll, känner inte att han tillhör en grupp som får respekt och cred för sina insatser eller vad det nu kan vara.

Precis som ”hitte-på”-nazisterna, rödvinskommunisterna, sammanlevande olyckliga äkta makar och nationalekonomer i USA, Ryssland och Iran. Eller andra funktionärer på den skyttegravsideologiska världskartan.

Ack ja, du Birro. Du har identifierat ett generiskt och problematiskt beteendemönster hos mänskligheten, men du siktar kanske in dig på fel saker – för att använda din egen formulering. Eller kanske inte fel saker, men i min värld bara en liten, liten del av helheten.

Men säkert tillräckligt stor del för att ge näring åt det fortsatta kriget.