Remorse and tribute

Så är jag där igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det där med felprioriteringar, alltså.

Jag har skjutit upp en samvaro gång efter annan. Visst – telefonsamtal och mail i all ära, men tiden att sätta ner bakdelen på en IRL-stol och prata, se orden exekveras i en annan persons ögon, fundera över svar och reaktioner – den tog jag mig inte.

Jag jobbar ju, vet du. Mycket och ofta. Och så renoverar jag ju i huset – måste ju måla listerna i hallen, köpa tapeter och tömma sophinken. Och sörja för mina halvvuxna barn (helt självpåtaget). Så är det ju mycket kanintävlingar på hösten, och man följer ju ”Så mycket bättre”.

Nu är det för sent. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Felprioriterat – igen.

Jag trodde (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att jag hade tid på mig. Hon var ju inte mer än 58 år. Jag är snart 56. Bara barn, eller hur? Visst har vi tiden på oss, framför oss – visst är tid inte en kritisk faktor - ännu?

Det enda jag vet just nu är att jag (för vilken gång i ordningen vet jag inte) inte lyssnade efter signalerna. Jag hade dem där – precis under näsan, det ser jag nu. Men jag kände inte lukten då, såg inte de asplövslika darrningarna, fick inte smaken av ”kort om tid”. Jag körde på som vanligt. ”I morgon är en annan dag”.

Men så plötsligt, för några timmar sedan, står det klart att i morgon inte alls ser ut som jag hade tänkt. Det är visserligen en annan dag, men den kommer inte att kunna innehålla det jag trott och tänkt. En av de parter jag planerat in kommer att fattas.

Jag är trygg i hennes välbefinnande – hon har ett stort nätverk som tar hand om henne nu: farfar, farmor, faster, farbror, mina föräldrar och hennes man – alla dem som jag tänkt likadant runt: Jag har tid på mig. I morgon är en annan dag. Alla dem som jag aldrig tog mig tid med, dem som jag planerade in i framtiden – mitt gyllene ”sen” som aldrig kom.

När min mor dog år 2000 köpte jag en bok: ”Döden är livsviktig” av Elisabeth Kübler-Ross. I den hittade jag nyckeln till hur man kan hantera döden i ett samhälle som helt förtränger den. Jag lovade mig att hantera döden på det sättet, när det var dags för min far att göra Den Stora Resan.

Gjorde jag det? Näpp. Jag gjorde som jag brukar: lyssnade inte in signalerna, planerade in honom i framtiden, stack huvudet i sanden och begravde mig i arbete.

Hur gjorde jag när barnens far blev sjuk? Möjligen något bättre hantering kanske, men huvudet var ändå ganska täckt av sand och jobbet var viktigt.

Nu vill jag säga till mig själv på skarpen: - Börja tänk lite till! Förvisso är i morgon en annan dag, men jag vill styra hur den ska bli. Jag vill aldrig mer att i morgon ska vara den dagen då det visade sig vara för sent.