Growing a family tree....?

Visst finns det som de säger: Life goes on. Men jag har varit med om det här så många gånger: livet stannar en stund på grund av att ett liv tas ifrån oss – tas ifrån mig, vardagen, rutinen.

Så står man där och undrar. Var det allt? ”Is this all there is?”

Man skakas en stund i grunden. Vad nu? Hur blir det hädanefter? Vilket ljud ska nu ljuda efter det ljud som hittills ljudit över allt: ängar, hav, skogar, städer, byar?

Så börjar vardagen sitt envetna tuggande på kanterna av ”det obegripliga”. Den äter sig långsamt - nästan obemärkligt - igenom skalet av frost och kyla, skalet av ensamhet, skuld, ånger och ”nu-ska-jag-ändra-mitt-sätt-att hantera-livet”.

Så plötsligt upptäcker man att det var säkert 5 timmar sedan jag tänkte på det oundvikliga. Säkert flera minuter sedan jag lät känslan av ”ändra-mitt-liv” passera som en lavaström genom kroppen. Då förstår man – till sin egen fasa – att jag kommer att hantera nästa dödsfall, nästa förlust – på precis samma dåliga sätt som jag gjorde den här gången.

Med en skillnad:

Den här gången har jag en trigger, en fysisk påminnelse. Jag har en driven önskan att inte stoppa huvudet i sanden, inte falla ner i samma eländiga ”dike” som tidigare.

Jag skrev till Jocke strax innan Lenas död: ”Jag har varit en väldigt frånvarande släkting, men jag vill ändra på det. Jag vill vara en närvarande ”fasters kusin”.”

Det vill jag. Jag ville komma nära min familj igen. Hon gillade det. Hon ville ha mig där. Vi planerade en middag den sista helgen i november, där hon och hennes "tillgängliga" barn och mina skulle vara med. För att skapa samhörighet.

Inte nog med att hon snuvade mig på det vi hade planerat tillsammans – två kärringar på vift i det okända släktforskningslandet – hon krånglade till det över lag. Hon gick och dog. Hur gör jag nu? Hon finns inte längre ens som den sammanhållande länk jag trodde skulle finnas där under en kommande framtid. Nu finns bara min egen kraft. Nu måste jag ”upp till bevis” av mig själv. Jag kan inte åka snålskjuts på Lena.

Det är så himla bra, om man ser det ur ett annat perspektiv än det rent egoistiska. Jag har förlorat den kusin jag räknat med skulle finnas där. Vi hade just hittat varandra igen efter många år, och så ”går hon och dör”. Nu måste jag klara mig själv, om jag vill behålla hennes barn.

Och det vill jag. Men vill de behålla mig? Efter så kort tid av ”recognition” - kan jag tro det?

Lena – vad skulle du råda mig till? Svara helst genom mina drömmar. Då känner jag mig som mest trygg.