"Etta, tvåa - etta, tvåa... hörs jag"?

Ett citat ur boken "Vinterstaden” av Arnaldur Indridason: Andrej säger:

”…du kan inte föreställa dig vad det var jag egentligen såg när han gick förbi..”

Vad tänker jag? Jo, att jag ofta ser saker som andra inte verkar se (eller i alla fall inte ger uttryck för att de ser). Jag ser annat än det uppenbara. En scen X spelas upp. Jag ser att X egentligen handlar om Y och Z. När jag försöker förklara det, är det ingen annan som ser det. Jag hörs aldrig. Inte privat, inte på jobbet. Jag längtar efter att bli hörd.

Ikväll har jag sett på ”Allt för Sverige”. Amerikanerna kommer till Sverige för att söka – och bli ett med – sina svenska rötter. Banal och tillrättalagd förbrännings-TV, där ett produktionsteam ska få oss att tro att alla är en enda stor familj, och vi ska antingen heja på eller bua ut deltagarna (på känt ”Robinson”-manér) fast ingen egentligen förtjänar att bli utröstad. Konceptet är så osvenskt det kan bli - konsensus som plattform utmanas till bristningsgränsen. (Det var dessutom ett av dagens teman - konsensus. Deltagarna och jag var överens - det är ingen tidstjuv eller defekt - kanske i stället en god och fruktbar tanke?)  

Lik förbannad sitter jag och bölar i soffan. Inte för att min ”favorit”-deltagare åker ut. Inte heller för att det är särskilt hjärteknipande öden som presenteras i rutan, och inte heller för att det är särskilt välgjord underhållning. (Bilden har sin källa på SVT1:s hemsida , btw.)

Nej - jag gråter för att jag är så imponerad av dessa skräniga och (i min värld och uppfostran) överdrivna amerikaners känsla för familj. Att man kan röras och våndas över öden som ligger flera generationer tillbaka, att ”familj” är ett begrepp som sträcker sig över århundraden, att lojalitet och blodsband kan få en människa att flytta sig över hav för att ”få bli hel”.

Det imponerar mig – och får mig att skämmas. När vi stänger dörren för grannen, när vi med bakvänd stolthet påpekar att ”jag skulle inte känna igen min kusin om jag så ramlade över honom på gatan”, när vi räknar familj enbart till make, maka och barn – då avundas jag de amerikanska skräntrattarna på SVT1. Jag vill vara som dem – jag vill att mina släktband bakåt i tiden ska ge mig känslan av att ”vara hemma”.

Jag pratar med mina barn om Ådalen -31 (bilden kommer från Wikipedia), om vårt moderna samhälles uppbyggnad, hur det kom sig att vi är där vi är idag, hur folk hade det på 18-, 17- och 1600-tal. Vilka vi är i förhållande till vår släkt. Min äldsta dotter hade inte kunnat läsa på lärarhögskolan (som hon gör idag) om vi hade varit kvar på 1800-talet – eller ens första hälften av 1900-talet. Min mellanunge hade inte kunnat välja sin pojkvän och levt ut sina val, om vi hade varit kvar i torpar-ledet som vi härstammar från. Min minsta guldklimp – med sina funktionsbekymmer – hade blivit lill-piga hos någon gris till storbonde, obetald och fattigstämplad. Själv hade jag som änka efter en lågavlönad varit tvungen att gå på socknen.

Jag har släktforskat i många, många år så jag vet vilka rötter jag har. Jag vet vilken tur jag haft. Jag vet att om inte samhället (som bestått av hårt engagerade människor av kött och blod) hade förändrats, så hade jag suttit som backstusittare i Sörmlandsskogarna och tuggat bark.

Men likafullt – jag räknar familj med dem som satt i backstugorna. Jag räknar familj med dem som slet sig loss och for till Amerika: Karl Julius, Tekla, Emil, Bertil och några till. Jag räknar familj med dem som blev kvar och stred för ett nytt Sverige. Som jag fick njuta av – långt efter deras kamp.

Deras röster blev hörda, och hörs än idag. Genom mig och mina barn. Låt mig tro, att deras röster ska höras också genom mina barns barn.

    

Låt mig tro, att genom min släktforskning så ska också mina barns barn och deras barn kunna/vilja räkna familj med backstusittarna i Sörmlandsskogarna. Då – om inte förr – har ju också jag blivit hörd