Fyrkantig köksbordsfilosof med tillrättavisningsambitioner.....

Åh, vad det finns mycket att engagera sig i just nu. Debatter av viktiga slag rusar med expressfart genom avisorna, länkas på Facebook och dryftas i P1.

Neddragningarna i skolans resurser för stöd till funktionshindrade barn och unga, till exempel. Att lämna sina svaga i diket – det trodde jag bara amerikanska marinkåren under Nijmegen-marschen gjorde. Det tillhör i min lilla låda inte en civiliserad samhällsstruktur. Besvikelsen över allt fler tydliga bevis för kvartalsekonomier och mandatperiods-rädslor, som tillåts forma vår framtid, svider som en sur uppstötning i själen. Var det sånt här de dog för, arbetarna i Ådalen? Vad ska det bli av mångfalden, toleransen och likavärde-principerna, när vi slaktar de få möjligheter dessa våra ”annorlundingar” har?

Annat att fundera över är alla känslor som Ola Olofsson väckt i olika media. Hans artikel om föräldraansvar har fått Facebook-statusar att svämma över, twitter att halvkollapsa och insändarsidorna att blossa som barnkinder efter en lek i vinterkylan. Positivt och negativt har blandats. Några klurigheter som jag ser med Olas resonemang är:

• Ola har varit en dag i en klass på en skola. Empiriskt sett skulle det inte hålla för teoribildning. 
• Precis som barnens och föräldrarnas värld har förändrats sedan vi/jag gick i skolan, så har också skolans värld förändrats. Det är lite för enkelt - relaterat till min sammansatta bild av socialt kontext historiskt och idag – att mena att det är föräldrarnas fel att barn uppträder respektlöst, att de inte kan sitta stilla eller att de inte lyssnar och lyder sina lärare. Det finns så många fler faktorer som påverkar. 

En sådan parameter är att skolan idag lever i ett Ingenmansland. ”På min tid” var nog situationen enklare. Det fanns just ingen skillnad mellan uppfostran i hemmet, samhällets förväntningar och skolans regler. Det fanns ett utpräglat - ännu icke utmanat - homogent normsystem.

Så är det inte idag. Från 70-talet och framåt har vi drillats i ”kritiskt tänkande”, individuella ställningstaganden och auktoritetsförakt. Vi har släppt taget om varandra till stor del. Den sociala kontrollen är minimal. Föräldrar träffar inte längre sina barns kamrater, för samspelet mellan barnen sker via mobil, chatt eller Facebook. Filip & Fredrik uttrycker det som att ”Lyfta-på-arslet”-generationen är borta.

I detta samhälle, som erbjuder lika många sociala system som det finns hushåll, ska skolan försöka bedriva undervisning och bildningsverksamhet – en verksamhet som fortfarande till stor del bygger på att en sändare skickar signaler till 20-30 mottagare. Det ställer stora krav på sändaren. Är mottagarna dessutom inte påkopplade samtidigt eller inte har antennerna riktade åt samma håll – då kommer budskapet att gå förlorat.
 
Men visst tror jag – som Ola - att föräldrar har del i problematiken. Inte bara skolan, utan också dagens föräldrar lever lite i Ingenmansland. Det sätt mina föräldrar uppfostrade mig på fungerar inte i dagens kontext. Så vilka är våra förebilder? Förvirrade föräldrar prövar sig fram med varierande framgång, kanske. Dessutom lider vi av skuldkänslor för att vi är så frånvarande i barnens liv. Det gör att vi agerar försvarsadvokater i alla möjliga och omöjliga situationer utan att göra en adekvat utredning först. Då kommer andra vuxna, lärare och förskolepersonal oförskyllt i skottlinjen.

Jag har också - som Ola - reagerat många gånger över småttingarnas totala brist på hyfs, respekt och tålamod. Både mot varandra och mot vuxna – även sina föräldrar. Som jag inledningsvis skrev angående neddragningar som rör de svaga i vårt samhälle, så anser jag att ett civiliserat samhälle bygger på medborgarnas respekt för varandra, vilja att samverka positivt och gemensamt och koordinerat sörja för samhällsutvecklingen. Om människorna växer upp utan att lära sig hur man gör i det arbetet, så kommer det samhälle vi har idag att förändras - troligen inte till det bättre.

Jag har ingen bra patentlösning på hur vi ska hantera detta. Men jag tror på ”det goda exemplets” kraft. Alla stenblock måste putsas, om man ska kunna bygga en pyramid. Vi som vuxna ska vara de goda exemplen. Genom våra handlingar – både synliga och inre – visar vi hur vi vill att våra barn ska förhålla sig till andra människor.

Det som förr gick att hantera genom kontroll får nu hanteras genom att anlägga ett genomtänkt egen-agerande. Det är inte bara barnen som ska läras tålamod – det är också vi vuxna. Det tar längre tid, mer kraft och större kunskap att uppfostra genom vägledning än genom kontroll och aga. Det får vi ta med i beräkningen, när vi driver ett samhälleligt paradigmskifte.
    
Tycker jag, enkla människa.