En annorlunda ”Nine-Eleven”

I onsdags (den 11 september) kände jag att farbror Melkers bevingade uttryck -”Denna dagen – ett liv” fick ett ansikte – på ett positivt och minnesvärt sätt. Tvärtemot den klang detta datum fått i vår västerländska historia gav denna dag mig ett konkret – om än berättartekniskt långdraget – bevis för hur starkt begreppet ”människa-till-människa” är.

Jag var på väg till jobbet i Solna och stannar till i Sickla på förmiddagen för att köpa med mig en matlåda från Sickla ICA Kvantum. De har så himla bra lådor där – dagens för 49:90. Bra och god mat och nästan halva priset mot vad jag skulle behöva betala för en ”varm hög med lågt näringsinnehåll” på någon av de närliggande lunchrestaurangerna. Enkelt val med andra ord. :)

I min kassakö var vi tre kundobjekt:

• Först står två personer som hör ihop 
• Efter dem står en gammal man. Han har säkert varit en kraftkarl tidigare, men nu ser kläderna lånade ut, de hänger på kroppen som om de ville vara någon annanstans. Huden är grå, livlös och slapp – en fågelskrämma. 
• Sen står jag - en annan typ av fågelskrämma :)

Kvinnan vid kassaapparaten har en rund knapp i diameter 10 cm på arbetsjackan där det står ”PRAO – ny på jobbet”. Bakom henne står en kort tjej med mellanmörkt hår och övervakaloooooooooooooooooooopkmmmmmmmmm/*****************************************************************************’r.F [Hoppsan – nu satte sig katten på tangentbordet…."övervakar" ska det vara...]

Nu börjar "filmen". Handlingen är inte helt klar från början – främst på grund av att jag inte riktigt är med. Jag följer som vanligt inte screen play (jag gillar att vara frånkopplad, jag tänker på annat, jag förstår inte att det här kommer att bli ett scoop och därför borde jag lägga märke till detaljer – blir med andra ord inget bra vittne).

Jag ska bespara  dig alla tusen detaljer, men situationen i kassakön blir så småningom kaotisk. Vår PRAO lyckas registrera parets och den gamle mannens varor på samma kvitto. Det är väl OK, men den gamle mannen löper amok. Inget av det som kassapersonalen försöker hitta på verkar lugna honom, men de båda i kassan behåller sitt lugn, sin professionalism och sitt goda humör.

Jag förstår så småningom av mannens kroppsspråk och kommentarer att han ser ohyggligt dåligt, han minns ännu sämre och han blir aggressiv till följd av sina tillkortakommanden. Han förklarar med förtvivlan  i rösten att han inte kommer ihåg vad han handlat. Kassapersonalen vet - han har handlat bananer, persikor och vindruvor. - Du brukar ju alltid ha pantkvitton – hur många har du idag?” frågar hon som övervakar PRAO:n. Efter lite lirkande med mannen som inte verkar förstå frågan tar hon fram 4 pantkvitton ur hans plånbok och förkunnar att nu blev hans inköpssumma bara 32 kronor. Han blir då lite lugnare.

Förutom det här så har dessa två kvinnor en dialog med mannen som övergår mitt tålamodskrävande förstånd……. Jag vill inte ens försöka återge det här, men så småningom betalar han, packar sin last och går.

Min kortfattade sammanfattning:

• Mannen var rent aggressiv mot kassörskorna
• Han såg ingenting
• Han hörde dåligt
• Han visste inte vad han hade handlat
• Han visste inte om att han hade pantkvitton som skulle lämnas in
• Han kunde inte hantera sin plånbok
• Han hade folk framför sig och i kö efter sig
• Kassörskan var på inskolning
• Han skällde på personalen i kassan – de skulle skärpa sig!

Flickorna i kassan behöll sitt varma lugn. De lotsade mannen genom inköpet, situationen och ”livet” så professionellt som ingen kunde ha krävt. De såg till att han hade sin värdighet i behåll när han gick därifrån.

Jag betalade min lilla matlåda, men kunde inte låta bli att kommentera när jag lämnade kassan. Jag böjde mig fram till tjejerna och sa: -”Jag måste bara säga, att jag är djupt imponerad över ert sätt att hantera detta. Jag hoppas att någon har samma tålamod med mig den dagen jag är så gammal att jag behöver det!”

De båda kassörskorna log mot mig och sa: -”Det hoppas vi också!”

Min utmärkelse ”Dagens Rätt” går till tjejerna i kassan på ICA Kvantum i Sickla för deras genomförande av ”Praktisk Medmänsklighet”. Jag hoppas att det är just de två som sitter i kassan om 25 år när jag kommer stapplande med min skumögda och lomhörda aggression, med veckans pantkvitton i plånboken och ingen riktning därifrån. Då skulle jag kunna vara trygg.