Nya tider, nya krav

Jag läser idag en debattartikel av Alf B. Svensson, leg. psykolog, författare och föreläsare. Grundbulten i hans resonemang är, att föräldrar måste börja ta sitt ansvar och sätta gränser för sina barn. Annars riskerar barnen att få problem som vuxna, menar Alf.

Det är en fröjd att läsa Alfs betraktelser över föräldraskapets ansvar, över de vuxnas illa tillvaratagna chans att hjälpa barn att bli starka, socialt kompetenta och ansvarstagande vuxna.

Han menar, att den senaste tidens debatt mest handlat om barn som far illa på grund av en växande fattigdom. Det är dags att debattera barn som far illa på grund av en tilltagande bortskämdhet.

Alla barn har rätt till kärlek och respekt. Men barn som behandlas som kungar, som aldrig behöver anstränga sig, som lär sig att deras behov alltid har högre prioritet än andras – riskerar att få samarbetsproblem, svårigheter i relationer och svårt att tro på sin egen förmåga att hantera motgångar.
Föräldrar som agerar försvarsadvokater åt sina barn i skolan och i kamratkretsen fråntar barnen deras möjligheter att lösa sina problem. Som vuxna riskerar de att få dålig självkänsla.

Idag har vi möjlighet att ”skämma bort” våra barn, menar Svensson. Leksaker, mobiler och spel ligger inom våra ekonomiska möjligheter. Vi ger dem vad de vill ha för att döva våra samveten för att vi inte ger barnen tid och fokus.

Han har så rätt. Jag sitter där själv. Mina barns behov går alltid före allt annat. För att undvika konflikter, gnäll och tjurande (som jag inte orkar hantera efter en lång arbetsdag) så har jag åtskilliga gånger betalat mig ur problematiken. Jag sitter som en försvarsadvokat ibland och som en växel ibland – Låten problemen komma till mig. Mamma fixar, mamma tänker, mamma lyssnar, mamma far runt i halv- och helknop för att lösa allt till det bästa (det bästa för mamma, alltså...).

Om jag redan var trött efter en lång arbetsdag (eller på grund av praktiska små bekymmer som vardagsekonomi, fastighetsunderhåll, tomma skafferier, middagsmat, bortglömda läkarbesök) så inte blir jag piggare av att hantera allt som är svårt för tre andra individer.

Det Alf B. Svensson säger i sin debattartikel är så rätt, men jag har hört det förut, tänkt det själv och sagt det själv. Frågan är bara hur alla vi som satt oss i den sitsen (på grund av dåliga samveten och trötthet) plötsligt ska få kraft och energi att reparera lite av skadan. Det är ju lite som att säga till en alkoholist att skruva på korken lite hårdare, eller som att be en person med utmattningssyndrom att gaska upp sig.

Nog vore det fantastiskt om det kunde komma någon positiv lösningsidé eller ett metodstöd. Jag krymper allt mer av att läsa det redan kända – det att jag i min oförmåga som förälder har medverkat till att ge mina barn förminskade chanser att bli starka vuxna – det som mitt egentliga jobb som mamma gick ut på. Tänk om någon skulle vilja diskutera med mig om hur jag skulle kunna få kraft att vända den oljetankern? Eller som min salig mor så klokt konstaterade: ”Det är lätt att säga ”tulipanaros”, men gör en får du se….”

När jag växte upp såg samhället ut ungefär på samma sätt överallt. Hemmet och skolan stod för en ganska oförändrad bild av världen. På relativt kort tid har synen på relationen vuxna – barn genomgått tämligen stora förändringar. Det sätt mina föräldrar blev uppfostrade på fungerade fortfarande för dem att härma. Det sätt jag blev uppfostrad på funkar inte att härma idag. Jag tror många föräldrar idag står ”förebildslösa” och handfallna. Därför tror jag inte att vi kommer loss ur den onda cirkeln utan lite nätverkande, lite tänkande utanför lådan.

Och – det är lättare att orka tänka utanför lådan och genomföra handlingar om man är flera.
Jag återvänder ständigt till det här med ”samverkan”. Vi behöver andra människor att ta stöd i, resonera med, lära oss av och att bli starka tillsammans med. När vi lämnas ensamma – var och en innanför våra lägenhetsväggar, innanför våra socialt avgränsade villapaneler – då ska vi klara allt själva. Är vi då ”förebildslösa” och handfallna, så lär det inte komma fram särskilt mycket kraftfullt inför framtiden.

Med det menar jag, precis som Alf B. Svensson, att det är dags att ta ansvar. Vi som vuxna måste börja ta ansvar för att vi är trötta, konflikträdda och förvirrade. Vi får börja prata med andra vuxna om kraven på ”den nya tidens” föräldrar och hur vi lär oss att bli bättre.