Livet é en fest

…håll med om det, folk och fä.

Inför 40-årsjubiléet av mitt inträde i ”progrörelsen” tillåter jag mig att reflektera.

Nationalteatern anno 1974 - 39 år sedan. Inte ens då gick det att tycka att livet var en fest – och det var naturligtvis det Nationalteatern ironiskt pekade på.

Vilka var då orättvisorna i Evangelium enligt Nationalteatern?

• Arbetsrättsbrister (”Hanna från Arlöv”)
• Narkotika (”Bängen trålar”)
• Konsumtionsbegäret (”Jack the Ripper”)
• Rasåtskillnader (”Mr. John Carlos”)

Känns de igen?

Om du inte har suttit fast i TV-spel, veckotidningar och Doobidoo i 39 år, så känner du igen dem. Eller hur?

Trist – att så lite hänt på 39 år. Vid den tiden var jag en hysteriskt aktiv och politiskt rödglödgad 16-åring, med knytnäven höjd mot himlen (och synkad med alla den tidens symboler). Jag gav ingen nåd, inget undantag från den snäva regel som satte stopp för kapitalism, nepotism och alla ”ismer” du kan komma på som stod i strid med den enda ”ismen” som hade livsberättigande: kommunism.

Med tanke på hur lite som hänt under de åren som förflutit mellan mitt rödflammande engagemang, mitt frihetsdrogberoende, min enda rätta tro – så får jag erkänna återigen: jag är fortfarande kommunist. Teoretisk kommunist. Vart det praktiska tog vägen vet jag inte…..

Jag sitter fortfarande i soffan vid TV:n och undrar varför jag har så lite kvar på lönen efter skatt, varför jag inte har råd att behålla min stora bil, varför jag inte har råd att konsumera.

Trots att min solidaritet borde ligga hos 6-barnsmamman i Skärholmen som sliter i kassan eller lagret på ICA, hos den ensamstående pappan som inte vågar gå ner i arbetstid för att ta hand om barnen i rädsla att förlora jobbet, hos den åldriga diabetikern som inte har råd att lösa ut sitt insulin i år heller, hos den cancersjuka kvinnan som utförsäkras och tvingas ut i arbetslöshet……

Dags för lite uppborstning av 16-åringens rödflammande engagemang, kanske?