Låt hösten komma

I de sista, skälvande timmarna som återstod av högsommaren for vi iväg över en helg. Skälet var en inbjudan från ett antal kaninhoppartjejer. De ville ha kontakt, stöd och tips för att utveckla sitt intresse.

Äldsta dottern och hennes kamrat anlitade undertecknad som chaufför, packåsna, plånbok, reseledare och allt-i-allo.

På bara två och ett halvt dygn har jag fått en ny och passionerad förälskelse – Åland.

Jag har nervöst tagit mig av och på bilfärja (ny erfarenhet), kört miltals (så många det nu går utan att åka färja) på dammiga grusvägar och nyanlagda asfalts-autostrador (raka vägar genom ändlös lågvegetation), andats in havsdoften från såphala runda klippor, sett fåren beta på torra ängar och havsörn sväva över kaninhoppningsbanor.

Jag har ätit extraordinär mat vid kajkanten, promenerat ”nästan vilse” i Mariehamn (trots att det inte går enligt hotellreceptionisten) och lyssnat på den intensiva tystnaden utanför Jomalaby.

Överallt har vi mötts av värme, intresse, gästfrihet och hjälpsamhet. Omtanke och vänskap.

På bara två och ett halvt dygn har jag ändrat lite av min syn på ”mig själv”. Jag känner mig fulltankad av lust. Lust att göra mer, känna mer, tänka mer.

När jag slår ihop upplevelserna kring denna helgtripp med det som hänt tidigare i

sommar (den fantastiska utökningen av min familj, fördjupade vänskapskontakter och de ovana skrattanfallen med kamrater) så känns det som att jag är redo att ta mig an hösten.

Drömmen om en evig "Sommar med Ernst" kan jag lugnt och fint lägga åt sidan. Jag behöver inte envist haka fast mig i värme, snickarglädje och bara fötter för att känna just värme och glädje, förväntan och mental sand mellan tårna.

Jag kan blunda och tänka på Godby, Jomalaby och Sea Point.