Medelålderns hållplats

Den 25:e maj blev min yngsta 18 år. Trots att jag varit med om ett antal 18-årsdagar så kom det som en överraskning, tro det eller ej.

Det är så mycket som händer när detta händer. Jag ser plötsligt inte hennes konton i min bank-vy. Från klockan 24.00 den 25:e till klockan 00.01 den 26:e försvinner mina möjligheter att hålla koll på saldon, överföringar och spärrade sparkonton.

Så vi gick till banken. Förlängde ”framtidskonto”-låsningen och kände oss nöjda.

Så kom studiebidraget och barnpensionen. På uttagsblanketter i Swedbank. Shit. Vi hade inte tänkt på att fixa så att pengarna kom in på hennes bankkonto. Men nu skulle det ske. Men först efter att ha hämtat ut den första laddningen per utbetalningskort.

Så kom vi till Swedbank-kontoret i Tyresö. Lilla Damen lämnade fram avin i kassan och sa: ”Jag vill hämta ut de här pengarna för att kunna sätta in dem på mitt bankkonto i Handelsbanken.”

Bra där, V. Du klarar det här, fast du aldrig varit på en bank förut själv. *Stolt mamma Tupp.*

Då säger bankkassörskan: ”Vi har inga pengar här så du får gå till din egen bank och be dem göra en överföring.”

Vi har inga pengar här.

En bank utan pengar. En flod utan vatten. En aladåb utan gelé. Ett liv utan död. En bok utan sidor. En kroppsbyggare utan proteinpulver.

Jag har väl aldrig hört på maken.

Nya tider  - jag ska kanske vänja mig. Vänja mig vid att det jag förutsätter är basen, grunden och det man lärt sig vara sanning inte längre finns.

Vad mer ska jag upptäcka vid min medelålders hållplats på resan mellan det jag lärt mig i arbetet med att bli vuxen och den tid som jag ska bli gammal i?

En sak som jag absolut lärt mig, när jag står vid den här hållplatsen, är just det att basen, grunden och det man lärt sig vara sanning inte längre finns. Kanske aldrig har funnits. Men min barndoms tids vuxna ville få mig att tro det. Och jag trodde.

Jag trodde att människan inte är ensam. I min barndoms värld berodde ensamhet på geografiska, mentala och demografiska förhållanden. I min ungdom tolkade jag begreppet ensamhet som ett tillstånd av poetisk avhållsamhet, renande tystnad och världsfrånvänd introversion. Något att utvecklas av, med andra ord.

På hållplatsen ”Medelåldern” inser jag att begreppet ensamhet är en cancersvulst, från det inre all-konsumerande och bestraffande. Ensamhet sköljer över livsanden med en krävande och djurisk smärta som inte ger någon nåd ens i dess mildaste form. Den är fundamentet till de av våra beteenden som vi helst vill förtränga – förmågan att utföra de mest bestialiska handlingar mot våra medmänniskor, ondskefulla handlingar riktade mot andra i flocken. Vi gör vad som helst för att tillhöra en gemenskap, bara vi inte behöver hållas ansvariga för våra handlingar.

Jesus försökte få ordning på oss genom att skapa en relation mellan våra Jag och omgivningen. Buddha försökte lära oss att känna gemenskap, oavsett omgivning. Vi har själva försökt genom århundraden att skapa funktionsdugliga teorier: socialism, kommunism, anarkism – alla ismer man kan tänka sig. Och ändå är vi alla ensamma.

Vad har detta med bankbesöket att göra då? Egentligen ingenting. Mer än att min nyblivna 18-åring lämnas ensam med att tolka det tvetydiga budskapet att en utbetalningsavi inte går att lösa in i en bank, för där finns inga pengar. Bankbesöket är bara en pytteliten del i det samhälle jag under en lång tid försökt jacka in mina barn i.

Och det är inte det enda hon lämnas ensam med. Jag som står på hållplats ”Medelåldern” med den reseerfarenhet jag har känner mig ensam. Hur ska då inte en resenär som just klivit på tåget känna sig - när hon/han får bevis efter bevis på att det inte finns någon konduktör på hela sträckan?

Med lite tur och lite medvind kanske mina barn ändå med min hjälp inte kommer att känna sig totalt ensamma och utlämnade. Jag står och vinkar på dem från min hållplats. ”Kom, skynda dig! Jag hjälper dig!”