Valborg och jag

Idag har vi firat Valborgsmässoafton traditionsenligt med sonen J och hans familj. Alla småkottarna skulle föras till brasan för att köpa godisremmar och ”ekologisk sockervadd”.

Valborgsmässoafton firas i flera länder - Estland, Finland, Lettland, Sverige, Tjeckien, Slovenien, Tyskland.  Från början hednisk, men som så många andra hedniska högtider slutligen sammankopplad med den kristna, kanoniska kalendern – här med kulten av den heliga Valborg.

Så – vem var då Valborg?

Valborg var en anglosaxisk furstedotter som missionerade i Tyskland på 700-talet där hon så småningom blev abbedissa. Hon blev helgonförklarad den 1 maj och genom detta datum kom hennes namn att bli förknippat med den germanska hedendomens vårfester som hölls just denna dag.

I den kristna tron var vårfesterna förknippade med häxeri. Man trodde att häxorna på Valborgsmässonatten red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna och där gjorde ofog i djävulens sällskap. För att störa dessa tillställningar förde man oväsen och tände eldar. Det handlade om att skydda sig mot häxor och onda andar.

Valborgsfesten för oss vanliga dödliga är kanske mer en symbol för våren och ljuset, att bränna det gamla och ge plats för det nya. Det passade ju utmärkt in i både den kristna tolkningen och i hednisk traditionen, vilket var en känd framgångsfaktor i arbetet med att göra Sverige till ett kristnat land. De flesta kyrkorna byggdes på gamla offerplatser och högtiderna anknöts till rådande hedniska högtider,,, :)

Men för mig - i 2000-talet? Bränna det gamla och ge plats för det nya? Jo, så borde det ju vara. Men den litanian har du ju hört förut utan att det hänt så särskilt mycket. Jag sitter fortfarande fast i smeten, bitterheten och ilskan, hur mycket majbrasa jag än bevittnar.

Det jag tar med mig från ikväll är inte det symboliska. Ingen Valborg som kanoniseras och transporteras till historien genom sitt lyckliga sammanträffande med vårfesten – alltså inget brännande av gammalt skit i garderoben för att ta in det nya, det renade.

Nej. Jag tar med mig sonen J:s lakoniska sammanfattning: ”Traditioner tar ingen tid att rasera – men det tar mycket tid att bygga upp.”

Så är det. Oavsett vem eller vad som gett upphov till det vi gör, så fortsätter vi göra det (i evigheters evigheter) – för att vi behöver en punkt där vi samverkar och det kostar på att tappa bort den.

Så jag släpar ”barnbarnen” - utan att jag egentligen gillar det - till brasan för att de ska få köpa godisremmar och ”ekologisk sockervadd” – men jag ser värdet i det.

Vi får alla vara tillsammans en stund, en kväll.