Semesterfredag!

Vilken Guds välsignelse att kunna sova ut en morgon! Semesterfredag och inga förpliktelser.

Då vaknar man förstås 04.30. Fåglarna tjuter som flyglarm under blitzen i London och solen skär in genom fusklamellerna i Jysk-persiennen likt laserstrålar under en hjärnoperation.

Vrid, vänd och försök igen. Med varierande framgång i ”sova-vidare”-konceptet tar jag mig ur sängen 1000 och möts av en lika tröttkörd äldsta dotter, med håret åt alla håll och mungiporna en upp och en ner (både hon och jag). Men det är ledigt. Och vi trycker på Gilla-knappen för det. Jag med hett kaffe, hon med äpplejuice.

Idag har varit en ”ta-hand-om-allt-som-aldrig-blir-gjort”-dag. Jag har handlat kläder och klippt håret. Det är inga roliga aktiviteter. Det är verkligen något man måste se till att få gjort. Jag gjorde det i Farsta Centrum. Av olika skäl skramlade jag in på Stadium och där utspelade sig en scen som jag måste få återberätta:

I närheten av mig står två killar i 20-25-årsåldern. De kollar träningslinnen. Jag tänker ganska snabbt att det nog är ett problem att de står på damavdelningen. Lyssna nu:

Han1: ”-Men gud, det finns ju bara rosa, orange och mintgrön!”

Han2: ”-Men det är ju vår nu, det får du ju tänka på.”

Han1: ”-I och för sig…. Men kolla det här är en small, gud va’ kort den är! Jag får ta medium.”

Han2: ”-Men du brukar väl aldrig ha medium…”

Han1: ”-I och för sig….”

Efter mycket mätande och grymtande så får de klart för sig (med hjälp av en expedit) att de är på fel avdelning och flyttar sig då till herravdelningen. Jag tassar efter i skydd av träningsskor och skivstänger. Jag måste bara höra vad som ska komma.

Han1: ”-Ja men gud, här finns ju andra färger!”

Han2: ”-Precis – kolla här, en orange och neongrön. Den passar du i!”

Han1: ”-Men gud, kolla – den finns i medium! Kalas!”

Han2: "-Men du måste ha en small, annars syns ju inte musklerna!”

Han1: ”-I och för sig….”

Jag ska inte trötta dig med allt jag handlade, alla affärer jag besökte – men jag kan säga att det var ovanligt många, ovanligt mycket exponering för att vara jag.  Jag åkte hem med värkande fötter och en känsla av att – i och för sig – ha utmanat mig själv.

Hemma väntade menageriet på mat. Det blev – enligt deras eget påhitt – våfflor, grädde, citruskesella och jordgubbar. Middagen avnjöts på altanen – katten åt också ute idag. Livet är rättvist ibland, enligt min gode vän L och jag kan bara hålla med.

Och mest nöjd är jag över att det jag handlade alls inte visar några muskler. För till skillnad från 99 % av mina Facebook-vänner har jag inga sådana att visa upp – tvärtom. De har försvunnit helt under det senaste året (musklerna alltså, inte Facebook-vännerna…). 

Nu borde jag gå och lägga mig - för i morgon ska jag göra något som tar på krafterna. Jag ska fara till stället där kråkorna vänder. Det är som brukligt slitsamt fysiskt. Men i morgon blir det - i och för sig - inte nådigt mentalt heller. Mer om det i nästa avsnitt.