Socker, grunder och avgrunder

Idag sken solen mycket försiktigt över Liljeholmstorget. Tvekande. Men ändå - då är det dags för säsongens första lunch med ”lillebror”. Hurra!

(Det har av förklarliga skäl varit ett antal säsongsöppningar nu för mig, vilket känns riktigt bra.)

Lillebror morrade och lät som om han varit sängkamrat till minst fyra Stridsvagn 90 – inte så mycket på ytan som vad han utstrålade. Jag fick en rimlig förklaring ganska omgående – detox…….

Att göra sig kvitt ett sockerberoende är snarast att jämföra med att ett utsvultet barn på egen hand ska bestämma sig för att pannkaka inte är ätbart. Eller att förvägra en ortodox katolik att gå till bikt. Eller att hindra en psykopat från att använda sin omgivning i egna syften. Det är kort sagt smärtsamt.

Kanske var det eländet han går igenom just nu som satte fart på tankarna om behovet av medveten och egenvald förändring? För både han och jag nickar och tycker att det är viktigt att rama in vad som är viktigt i livet.

Vi pratade om ”upploppen” i Husby – hur enkelspårighetens fadda, fuktiga och mögliga mantel övertäcker det ur allas perspektiv viktiga. Hur vår drivkraft ”minsta-motståndets-lag” underminerar vår egen utvecklingspotential till förmån för fördummande intellektuella ”sockerkickar”.

När vi en dag plötsligt ser oss själva och vår omgivning i ljuset av doku-såpornas flimrande LED-skärm, ser med all icke önskvärd tydlighet hur de värden som trots allt skulle kunna föra oss mot en bättre framtid byts ut mot lättsmält och färdigtuggat fredagsmys i form av förnedringsunderhållning och ”inside-my-box”-tänk – ja, då är det dags att förändra…….nå’t…..

Att förändring inte sker utan insats – det är nog ingen nyhet. Men insatsen – vilken är den? Är jag beredd att satsa det som krävs?

Först måste jag nog förstå vad som ska förändras. Och vad insatsen är. ”När ska du göra det då” frågade lillebror. ”Snart”, svarade jag. Då skrattade han, den klarsynta pojken. "Vad är det för fel på att börja förändra idag?" skrattade han elakt. 

Usch. 

För visst är jag (men också han - pilutta honom) mästare på att skjuta upp de avgörande stegen till förändring. Sätta diffusa målinriktningar som ”sen”, ”snart” och ”vilket år som helst”.

Inte som killen i "God Bless America", som på ett strukturerat och målmedvetet sätt beslutar sig för att eliminera de mänskliga element som underminerar de goda värderingarna i världen – fram med automatkarbinen och buss på dem bara.

Nej, vi åker storslalom med allvarliga nyllen och försöker signalera medvetenhet och beslutsamhet - förlagd till framtiden dock.

Som det nu är slåss lillebror med sitt socker-detox, och jag sitter hellre under korkeken och grubblar (kanske med en något tillkämpat upplyst min - jag bedriver så att säga "källkritik på distans"...). Kanske (förhoppningsvis) hittar vi snart våra avgrunder, där allt måste skalas av och bli till naket fokus. 

Som i filmen ”Touching the void”: När allt annat (väsentligt och oväsentligt) är bortskalat – vad är det då man fokuserar på? Vad är kvar? Av världen och av oss själva?

Inte är det sockret. Inte är det avgrunden. Det är grunden.