Evolutionsteoreti med viss tvekan

Ibland få man ta del av information som man definitivt hade kunnat undvara.

Jag var ju häromdagen och åt lunch med lillebror – det berättade jag ju. Men faktum är att jag nog förträngde det som hände innan lunchen. Den händelsen har liksom legat och mältat en stund för att påkalla bearbetning nu. Flera dagar senare. Nå, jag ska berätta:

Jag kilar in genom spärrarna vid Slussens T-banestation för att ta tåget mot Liljeholmen. I trappan upp till perrongen får jag fyra unga flickor framför mig. De fnissar och pladdrar – så där som man gjorde när man var 16-17 år. De drar lite i sina magtröjor och shorts, fipplar med sina mobiler och försöker hålla igång samtalet i gruppen. Simultankapaciteten är inte på topp, varför det blir många ”Va?” och ”Hallå!?” 

Jag får gå i snigelfart efter dessa fyra stjärnskott som tar upp hela trappbredden och måste stanna med jämna mellanrum för att trycka på ”Gilla”-knappen för något inlägg en icke närvarande kamrat gjort på Facebook.

Så uppfattar jag en fråga från en tös till en annan: ”Men vaddå – råttor: kommer de från ägg?”

Svaret är tvekande: ”De är väl inte äggdjur?” Den tredje vet bättre: ”De föder väl barn som vi, typ – eller?” Intellektuellt tumult utbryter i kvartetten. ”Va? Är de däggdjur? De kan de väl inte?”

Ordningen återställs när en av dem menar att de (råttorna, alltså) väl inte kan föda barn som vi, så då är de ju äggdjur.

Därmed är saken avgjord, trycket i trappan släpper, ”Mary Poppins”-väskorna dinglar lugnare på smala flickhandleder, tuggummi-tuggandet ersätter meningsbyggandet och jag kan passera för att hinna med mitt tåg.

I min värld har den zoologiska ordningen just utökats med en alldeles ny gren: äggdjuren. 

Underbart är att konstatera, att vi människor aldrig blir färdiga med lärandet, att vetenskapen ideligen får omvärderas. Evolutionen pågår, även i en trappa vid Slussen.