Säsongens första och väl förtjänade

Nu är det sommar. I min värld är det i alla fall så, för jag har gjort säsongens första resa till ”Stället där kråkorna vänder”.

På något sätt är det själva färden. 20 mil av kontemplation. Vetskapen om den kravlöshet och den underfundiga och vindlande samvaro som ska vara under en tid. Vetskapen om förväntningar som kommer att infrias och den totala bristen på besvikelser och rotlöshet som annars kan drabba så hårt. Färden blir till en förberedelse inför mötet med mig själv.

Sista delen av färden slukar all koncentration. Vägen är trådsmal och i lika dåligt skick som jag: - stora djupa hål, på sina ställen täckt av torvvatten och stickig makadam. Jag ler för mig själv: lika arbetsamt och påfrestande som jag tycker att det är att köra den sista kilometern – likadant känner nog min omgivning när de försöker hantera mig och mitt ”minfält”.

Insvept i reservationslös värme och den så betydelsefulla kemin lever jag min helgdröm. Tankarna uttalas, blir till diskussioner som blir till väv av insikter, bekräftelser och ifrågasättande. Långa, korta, grunda, djupa, långsamma, snabba – inga trådar går förlorade. De blir sedda och hörda.

Och så grillen, förstås. Det luktar skogsbrand och kolmila över hela Östergötland men vinet lägger en barmhärtighetens slöja över vår matlagning. Jag njuter.

Extra underhållning behövs inte – den fyrbenta finns ju. Det är som att hon vet (hon också) att hon är uppskattad och självklar - en tredjedels medelpunkt. Hon följer oss med blick och kropp och lämnar inte den centimeter emellan som skulle kunna göra så att kontakten – närvaron - bryts.

Vi funderar över vilka fem personer (levande eller tidigare levande) – förutom oss själva - som skulle få ingå i en middagsbjudning för att bidra till utvecklingen. Slutligen blir Kråkjägarns casting Jesus, Mahatma Gandhi, Thomas Wassberg, Snorre Sturlasson samt en svensk adelsman som du aldrig hört talas om. Jag skäms - men måste erkänna att jag inte minns namnet…..

(Och det är kanske det typiska för just vännen vid Vägs Ände. Någonstans i historien finns en person, en händelse, en plats som ingen minns, ingen känner till – men som landat och bevaras där, tillsammans med så mycken annan slutledning, kunskap, allmänbildning och kalenderbiteri. Tack och lov.)

Jag grunnar på det där en stund, och kommer fram till att jag nog skulle vilja servera under den middagen. J  

Efter återfärden med all bearbetning och all sortering funderade jag på min egen middagscasting: Kasturba (Mahatma Gandhis fru – mer känd som Ba), Platon, Ozzy Osbourne, Dogge Doggelito och den judiske rabbinen David Lazar från Stockholm. Och så jag då….. Och Kråkjägarn skulle servera…..

För han lärde mig något väsentligt i helgen. Något generiskt, fullt användbart på allt och i alla situationer där vilja står mot förmåga, där förväntningar står mot verklighet, där frustration står mot genomförande:

”Jag måste inte [göra x] bara för att jag vill.”

Och av det sammanhang det sades lärde jag mig en annan sak, som jag har haft så svårt att ta till mig:

- Jag har en plats vid middagsborden, inte bara i serveringen….