Nedstämdhetens dystra mantel :)

Just idag, dagen efter min födelsedag, känns det som om den övertäcker anden.Som om inget kan glädja, inspirera eller skjutsa livet framåt.

Allt står bara still. Och jag betraktar det – och mig själv – från en annan plats. Jag kan inte närvara. Inte så länge manteln (tung och luktar av vått ylle) övertäcker.

Jag liknar mig just nu vid en rullator, stulen av någon som inte har bruk för den. En o-sexig, o-hipp konstruktion som skulle kunnat ha en bra funktion i rätt miljö. Men – som av en impuls, en ogenomtänkt, oöverlagd handling – en för någon omogen person betydelselös ingivelse – blev den bortförd och bortkastad.

Framstupa med korgen under sig ligger den nu bortglömd i ett dike, i avvaktan på att våren kommer (då fotbollslag och andra föreningar städar diken och vägrenar från skräp för att tjäna lite extra pengar till träningsläger och andra aktiviteter).

Nu när jag ligger där med korgen nedtryckt i leran känner jag att det är en aning kallt om handtagen och hjulen. Än är inte vintern slut.

Är det kanske det som är pudelns kärna? Jag vill att vintern ska ta slut. Inte bara årstiden, utan vargavintern i livet – den som varat så länge. 

Jag vill att solen ska stiga nu, att den ska torka den illaluktande nedstämdhetens manteln, så att jag kan resa mig från dikesleran, vända korgen rätt och stappla framåt. Jag vill närvara – inte bara betrakta.

Igår fyllde jag 55. Hur mycket tid har jag kvar? Statistiska Centralbyrån ger mig 29 år. Om jag är svensk. 

Undrar om det är annorlunda om jag mantalsskriver mig någon annanstans? Kvinnor lever längst i Monaco – där har jag 39 år kvar. Men min dröm är att sitta på en stentrappa framför ett hus på Cypriotiska landsbygden och begrunda skuggornas färd genom dagen. Där har jag bara 27 år på mig att tom-glo.

27 år... Vad gjorde jag för 27 år sedan? Jag satt på Lindesbergs Lasarett och undrade vart livet skulle ta vägen. Inga steg hade jag tagit för att staka ut min egen bana.

Det känns länge sedan. Kanske känns framtidens 27 år lika långt borta?

Och borta är nedstämdhetens blöta yllemantel – Va fan: Jag hinner! Jag har 27 år på mig! Nu kör vi!