Varg, Efterlyst och mörkrädsla

Det är natt nu. Katten har fattat, alla unga vuxna har fattat – men inte jag. Jag sitter fortfarande och glor ut i mörkret.

Jag tänker på vargar. Nu är det beslutat. Jakt ska det bli i år, 2013.

Vargar är läskiga. De flämtar omkring i skogarna och hugger sina långa hörntänder i allt som rör sig. Kossor, lamm och hundar. När man minst anar det hoppar de fram ur buskarna och sliter tamboskap och bebisar i stycken. Bärplockare från förorterna, joggare från Östermalm och samer från Kiruna – ingen går säker.

Det värsta med vargen är att han är så oberäknelig. Om jag sätter ut mina får eller kor i en hage utan tillsyn – ja, då kan han tro att de är byten. Om jag går lugnt och fridfullt i skogen och rycker upp guldgula kantareller i godan ro – ja, då kommer en flock och gnager av hälsenorna och förpassar mig till de sälla jaktmarkerna fortare än jag hinner säga: Tulipana-Ros.

Vi människor blir så irriterade och rädda för så himla mycket. Vi tycker att det är bra att viltvårdare skjuter av älgar och rådjur, så att vi slipper köra på dem med bilen. Vi tycker det är bra att vi får ha våra tulpanrabatter i fred där hemma. För många rävar kan vi inte ha, för då kan katten råka illa ut, och hönsen likaså.

Men vad fan – vi har ju byggt vägar och trädgårdar mitt i djurens vardagsrum. Då får vi väl acceptera att de gärna vill fortsätta nyttja sina domäner.

Förr i tiden gick ingen människa av kvinna född och med förståndet i behåll ensam ut i skogen, för där fanns det lo, varg och björn – och det gjorde ont om de blev griniga över intrånget. Punkt.

Om man ska räkna upp de illgärningar som rovdjuren består oss med i de svenska markerna – ja, då borde det rimligen vara beslut på skyddsjakt av Homo Sapiens – för de består oss med illgärningar som överstigen rovdjurens score card – tusenfalt.  

Jag borde kanske gå och lägga mig nu, men jag är för rädd för att sova. Jag såg på Efterlyst ikväll, och då är det kört. Jag tänker på 9-åringen i Örebro som blev våldtagen av en ung man, 51-åringen som blev misshandlad efter ett bankomatbesök, 23-åringen som blev brutalt våldtagen i Trollhättan och fick ligga 2 månader på sjukhus men som ändå är skadad för livet, mackbiträdet som blev överkörd när hon försökte stoppa en ”gratis-tankare” och många, många fler.

Så här i natten, när både katten och de unga vuxna törnat in och huset är tyst och mörkt – då är jag inte rädd för björn och varg. Jag är rädd för de gränslösa människor som tar sig friheten att förnedra, skada och döda sina artfränder. De som jag tror är mina medresenärer i galaxen.

En varg vet jag ser mig som antingen läbbig och ”rundningsmärke” eller som byte. Då vet jag vad jag ska förvänta mig.

En människa – hur ska jag veta om jag får en knack i roten, en kniv i magen, ett traumatiserande tillmäle eller en kram?

Jag går och lägger mig innan jag trasslar in mig i misantropiska filosofier. Men jag tror jag får ha valsång i iPod-lurarna för att stänga ute bruset.