På ett hotellrum i Berlin

Jag har ingen dator med mig på resan. Tänk, att det är det jag kommer att tänka på först. Jag känner mig avskuren från omvärlden (som får symboliseras av de mina där hemma).

Hotellrummet påminner mig om min första äkta man: rak, ren, lite avskalad, men full av dolda features – som man upptäcker efter hand.  Nå, jag lämnar ex-makens överraskningar, men hotellrummet bjuder på liknande överraskningar, till exempel ljus i garderoben som aktiveras när man öppnar dörren. Eller make up-spegeln med inbyggd belysning…. :)

Då tänker jag direkt på ett tidigare inlägg som jag gjort. Det vore något för mig, kanske – en automatisk ljussläckare när dörren stängs? :)

Jag gick upp 02.50 morgonen innan resan och checkade in på Arlanda 05.00. Sova på planet är inte att tänka på. Jag var tvungen att hålla igång benen, med tanke på blodproppen jag fick för två veckor sedan.

Väl framme i Berlin har vi jobbat bra. I min lilla fyramanna-grupp är vi nöjda. Men det tar på orken att producera en hel dag. Nu har vi rast/vila i tre timmar innan middag. Jag borde sova, men jag kan inte. Jag längtar efter mina barn. Efter mamma och pappa. Efter mig själv – som jag var en gång.  Men finns jag? Eller som Joe Cocker sjunger:  ”as I watched/ I got to thinking/ you ain't never coming home”.

Jag som finns i dag är tjock, stel och ledbruten. Hon äter 7 piller och skjuter tre sprutor per dag. Ögonen är svullna, överkroppen och benen är täckta av blåmärken och hon sover mycket illa. Hon gråter för ingenting, glömmer allt hon säger, gör och tänker.

Hon - är det verkligen jag? Är det kanske snart min tur att dö? Att bli en 75-wattare som hänger och brinner i någon annans stängda inre rum? Man borde försöka stämma av det där med omgivningen, och kanske därmed bidra till att någon annans automatiska ljussläckare installeras…

Det mörknar utanför hotellrummet. De flortunna vita gardinerna silar igenom ljuset från de gatljus som är först att tändas upp. Alla TV-program är dubbade till tyska, så jag väljer iPoden istället. Och min skrivbok. En König Pilsner och en General portion. Och ändå…..  

En kväll på ett hotellrum i Berlin får mig att förstå vad mitt liv är. Jag saknar mina barn. Mer än jag någonsin förstått. De är mitt liv. De får mig att leva.