Funeral for a friend

För länge, länge sedan fanns en kvinna som var rapp i tanke och käft. En kvinna med självdistans som såg slap stick och humor i alla små händelser och som kunde återge dem – som kunde göra ”screen plays out of it”.

Jag följer henne ibland på hennes blogg. Det innebär att jag får gräva i bloggarkivet, för i de nyaste inläggen (2 år och fram till nu) så hittar jag inget av det jag tänker mig hitta.

Från att ha varit den blogg där jag hittat de bitska, skarpa, humoristiska, självironiska och framåtblickande idéerna som får mig att känna tilltro till mänsklig styrka, så hittar jag nu bara introverta, depressiva och självömkande inlägg. De får mig inte att vilja läsa vidare. De får mig inte att skratta, spegla och knacka mig själv på axeln. De får mig inte att se det löjliga i mig själv, ta mig själv i kragen. De får mig inte att se min egen styrka och förmåga.

Nej, blogginläggen får mig bara att bli ledsen, trött och uttråkad.

Men för helvete – det är ju min egen blogg jag pratar om. Det är ju jag som inte längre inspirerar mig själv. Och därför ingen annan. Jag har förlorat förmågan att uttrycka mig. Det enda som hållit mig vid liv i alla år – min förmåga att uttrycka, att skriva, att förmedla. Den är död, slut, finito.

Eller – njae. Kanske är förmågan inte slut, död. Det är nog snarare innehållet, materialet som tryter. Jag ser inget alls längre runt omkring mig som jag kan förmedla, skriva om, uttrycka. Allt är grått, svart, vitt – dött. Inget väcker mitt intresse – och därmed har jag inget intresse av att förmedla det.

Det är ju kanske faktiskt en gåva, om man tänker närmare på det. Att ha ett liv som är så innehållslöst att det inte finns något att rapportera – det betyder ju att man kan passera obemärkt. Man slipper Paparazzis – i alla format: både Hasselblads och Kodak Instamatic, if you get my drift… man slipper alla ”påpassare”, oavsett status eller dignitet, oavsett om det är nyfikna grannen eller pressuppbådet….

Det finns inget ”Nej, nu jävlar….” i mig numera. Det har jag ju annars alltid kunnat ta till när det har varit uppförsbacke. Men – nu är det slut med det också. ”Jävlar”-kraften har sinat, ”jag-ska-minsann-visa-dem”-pillren är slut och ”Nu-tar-vi-nya-tag”-groggen är urdrucken. Inte ens de tre enda nu levande människorna som får mig att gå framåt – mina barn – vill läsa vad jag skriver längre.

Så jag tror att nu torkar Strössels Anteckningar ihop på obestämd tid. Vem vet…? Kanske Strössel vaknar upp med hjälp av något oväntat mirakel….?