Onödig frustration

Då är vi där igen. Snö.

Jag har skottat ikväll – 3 timmar. För att jag måste ha ut bilen från garaget så att en av mina strandsatta döttrar kan komma hem.

Världen är eländig. Det snöar på oss. Vi bor i Norden. Där har det alltid snöat, några månader om året.

För 50 år sedan (1962) var jag 4 år. Vi hade ett snö-oväder som gjorde att min pappa (som var truppförande befäl på P10 i Strängnäs) inte kunde komma hem från en övning på 1 månad. Min mamma blev då ensam med oss barn i ett hus på landet, vedeldad spis och vatten i brunn utanför på gården.

Min mamma eldade i vedspisen, kokade mannagrynsgröt och gjorde pudding i små tekoppar, klädde oss barn i raggsockor och stickade tröjor och la oss i en hög på en framdragen säng i köket – nära spisen.

Vi höll oss varma, vi höll oss glada och vi höll oss nära mamma.

Mamma pulsade i halvmetersnö till affären för att handla det som inte fanns hemma – färskvaror. Mjölk, smör och grönsaker. Resten fanns i frys- eller konservform.

Jag minns inte att hon upplevde sig kränkt, misslyckad eller stressad. Hon fixade biffen.

Varför? Förmodligen för att hennes villkor var sådana att hon visste vad hon skulle göra. Man hade det man behövde hemma, i fall något oväntat skulle inträffa. Man behövde inte oroa sig för om bredbandet skulle gå ner, för det fanns inte ens.  Man behövde inte bli stressad över om man skulle ta sig till jobbet eller inte, för hennes jobb var där hon befann sig.

Nu låter det här kanske som ett inlägg i anti-feministdebatten, men det är alls inte meningen. När min pappa var hemma gjorde han precis samma sak: fokuserade på familjen och vardagsbehoven. Stryka tvätt, laga mat, bada barn, matlagning och disk. Jag minns honom som den evige butlern….

Varför har vi låtit det gå så långt, att vi ser enbart till den lilla, lilla bubblan runt oss i vårt beroende av vad andra åstadkommer?

SL ska se till att vi kommer till jobbet. Flygbolagen ska se till att vi kommer till det ställe vi köpt biljetter till. SJ ska se till att vi når vår tänkta destination.

Det är OK. Vi betalar för det. Men SL, SJ och Flygbolagen kan inte ha kapacitet över tid som gör att vi alla vid tänkt tillfälle kommer dit vi ska, om naturen inte är på samma sida som vi. Det går aldrig.

Det är inget att bli arg för. Det är bara så det är.

Arg kan man bli över tjuvjakt i nationalparker i Afrika, barncancer, barnmisshandel, knarkhandel, djurförsök och tortyr.

Men inte snö, förseningar och klass 2-varningar. De är (för att citera en kollega till mig) ”sjunkna energikostnader”. Skotta på, bara. I maj har vi glömt det. J