Jakten på x-tra allt

Viktigast – höjdpunktigast – idag blev lunchmötet med lillebror. Lammkorv och sallad med grillad mozarella kan få den mest förhärdade depp-tuta att tina upp igen. Dessutom är lillebror den bästa lillebror man kan ha.

Jag är - trots alla lovord och superlativer – pinsamt medveten om att vi låter som två gamla rödvinskommunister i våra diskussioner. Men det märkliga, det förlåtande, är att alla slitna klyschor, alla ut-tjatade buzzwords blir så äkta, kommer till liv och återfår sin andemening.

Vi pratade om nutidsmänniskans konsumtionsvanor. Hur vi påverkas att vilja ha och förvärva varor och tjänster som inte har ett dugg med reella behov eller nyttor att göra. Hur vi väljer att bortse ifrån kunskaperna vi har om överkonsumtion, överutnyttjande av råvaror, utnyttjande av underbetald och förslavad arbetskraft och enkla faktum som att vi inte ens vet varför vi vill ha det vi konsumerar.

- Skygglapp på, in i tunneln, fingrarna i öronen . Tuta och köp!

Det senaste avsnittet av min favoritserie, ”Jakten på det perfekta livet” handlade just om konsumtion i relation till vår lycka, vår upplevelse av att känna glädje i livet. Se den serien. Programledaren HannaHellqvist kryper rakt in i hjärtat med sin o-konstlade person, så lik alla oss O-människor som sitter och hobbyfilosoferar i vardagsrumssoffor och fikarum (o-moderiktiga, o-ideala och o-medvetna). Hanna gör vardagsmänniskan trovärdig och använder igenkännandets pedagogik för att förklara, engagera och provocera.  Som extra bonus går serien på SVT 1, så man slipper alla reklamavbrott. 

Lillebror: - Släpp spelkonsolen och titta på Hanna på SVT Play nu!

Vi diskuterade också den nya människoapan, Homo Maximus Socialis – den som sätter ribban för vad vårt samhälles individer ska ha för egenskaper. Vi utsätts för ett tvång att besitta en idealiserad social kompetens. Vem som definierat den eller hur den uppkom vet ingen. Plötsligt en dag hade vi alla pejlats in i en kompetensmodell liknande dem som konsultbolag använder för att löne- och prissätta sina konsultresurser. 

Plötsligt hade individer som får andra att känna sig bekväma, smidigt kan glida mellan olika typer av grupper och individer, få andra att känna sig sedda, veta vad som bör och kan sägas i alla sammanhang och som kan finna en utmaning och en utveckling i alla aktiviteter och happenings – ja, plötsligt hade de den högsta poängen. Den vars EQ pekar mot ”hellre jobba än prata” räknas ut i ringen ganska snabbt.

Jakten på det perfekta livet, ja. Blir vi lyckliga av att ha högt EQ då? Lillebror och jag tillät oss en viss tvekan över lammkorvar, hamburgare och kaffe. Det kan ju vara så, att vi hoppar över ett trappsteg på Maslows behovstrappa? Vi förleder oss att bli olyckliga av att tro att vi måste hitta lyckan. Det paradoxala i att vi fortfarande är ”urdjur” som strävar efter sammanhang och att höra till. Men vi agerar som om vi har klättrat högt upp från de behoven och ska ”självförverkliga oss” resten av vår existens. Vi letar efter lycka så intensivt, att vi glömmer bort att tillfredsställa behoven som ligger före i kön.

”- Vi är ensammare och olyckligare än vi inser” sa lillebror, den lilla solstrålen. Och jag snöt mig känslosamt i servetten.

I morgon är det lördag. Då kommer E med J och barnen, och vi ska konsumera den förmodat sista grillbrickan denna säsong. Sådan konsumtion tror jag bidrar positivt – den bottnar inte i behovet att söka lycka eller skyla upplevd ensamhet. Den bottnar i glädjen att dela.

Jag vet vid det här laget i livet, att jag inte blir lycklig av iPhones, paddor, skoinköp, handväskor eller ”things-and-stuff”. 

Jag blir lycklig av positiv respons, diskussioner/telefonsamtal/mail från vänner, kramar och skratt från ungarna, Kråkspark, en god getost, grill på altanen, katten som spinner eller av att se tjejerna sminka sig och fixa håret före utgång. 

Så enkel är jag.